  
Peter Tägtgrens känsla för att kombinera industriell metal med poppiga melodier går inte att ta miste på. ”The great pretender” är ett av många exempel på den här skivan. Den omedelbara hiten står ut som det bästa spåret på en skiva som är bra, men inte bjuder på några överraskningar.
Sedan ”Nothing Remains The Same” (2002) har jag gillat Pain. ”Dancing With The Dead” (2005) håller jag som mästerverket, sen har bandet släppt två skivor som varit mindre intressanta. ”Psalms of Extinction” (2007) är väl helt okej, bäst är den i ”Zombie slam” när man tar ut svängarna och Peter Tägtgren tar fram en helt ny röst.
Nya skivan börjar med en käftsmällen ”Let me out”, som sätter stämningen direkt. Titelspåret är kanske den mest intressanta låten på skivan. Här tar man det bästa från Ennio Morricones ”The ecstasy of gold” och Pains egen ”Same old song” och kombinerar det till en episk melodi.. I ”Monster” trappas tempot upp igen. Tägtgren gör en riktigt aggressiv insats med sången, i ett av skivans bästa spår.
Det är en riktigt bra, stabil skiva, som inte kommer göra någon besviken. Men som sagt, inga överraskningar. Mer av ”Zombie slam”-varan hade varit intressant att höra.
Tracklist:
Let me out
Feed the demons
The great pretender
You only live twice
Dirty women
We want more
Leave me alone
Monster
Season of the reaper
|
