  Skräckrockarna från Skånes trakter har precis kommit ut från mörkret med sin nya platta Crimen laesae majestatis divinae. Utan att ha hört något av det nya materialet gick jag och ställde mig längst fram. Hur skulle det nya materialet låta? Har de bevarat sitt 80-tal eller har de lagt in för mycket nymodigheter? Snabbt fick jag svar på tal. Det begav sig åter igen till 80-talet.
Tyrolens innescen på dansbanan hade ett varierande ljud till de olika musikaliska grupperna som spelade på Muskelrock. Här var ljudet inte det tydligaste eller tyngsta. Det var lite grötigt och suddigt men funkade som handen i handsken för Portraits del. Per Karlsson (som också frontar Overdrive) axlar rollen som Sveriges King Diamond. Han sjunger med ett brett register och tar både låga och höga toner i snabbt växlande lägen.
Hela bandet är hårt 80-tals stylade och framhäver den goda erans av musikens svettiga lukt. De kör på och ser ut att gilla stå på en scen och slita i sina strängar. Alla utom en! Basisten Joel ser mer ut att stå helt förfrusen och syns inte det minsta medans alla andra har svårt att stå stilla. Lyckligtvis så hördes han tuggande bas så ljudbilden förblev hel. Visuellt annars så var det kanske inte Portraits mörkaste spelning direkt! Snarare deras färggladaste någonsin!
Tyrolens flummiga scen bidrog till en rolig kontrast men den biten försökte Per radera. Det gjorde han med kraft med. Killen är en tuff artist med många sidor. Han skapar ett sound som för Portrait framåt och framtiden ser kanske lite för ljus ut för dem! Nya låtar som Nightcomers och Darkness Forever kommer leva sig in i setlisten länge framöver särskilt Bloodbath som har en sjukt galet bra text och refräng.
A Thousand Nightmares led lite då ena gitarristen fick problem med sin gitarr. Det var inget som påverkade ljudbilden nämnvärt om man inte kunde låten sedan tidigare. Snarare så löstes situationen så bra att många inte märkte något alls.
Avslutningen blev inte som förväntad. En speciell gäst bjöds upp på scenen för att köra Mercyful Fates låt Black Funeral. En låt som ganska bra beskriver Portrait som band idag. Herren som klev upp på scenen var ingen mindre än självaste Messiah Marcolin. Doomdans och ett helvetsikt drag och enormt jubel satte punkt för en lagom skräpig konsert med horror-kungarna Portrait.
|
