  Har sett Sonic Syndicate en gång tidigare på MetalTown i Göteborg 2008. Jag såg två låtar sen gick jag och tog mig en välförtjänt paus sittandes vid matstånden men med god syn över deras konsert. Hade ingen som helst aning om vad de var för några innan spelningen, mer än att de var från falkenberg/göteborg. Såg att publiken var med och tjoade glatt.
Nu när jag fick en ny chans att se dem så lyssnade jag lite på deras myspace sida. Min tidigare reaktion förändrades inte efter några genomlyssningar. Väl på plats i Tivoli Helsingborg spetsade jag öronen. Lokalen var smällfylld av en massa högstadie elever! Kunde inte se en enda som såg ut att vara över 20 år. Ljuset släcktes på scen, publiken började skrika. Ut kommer ett stentufft gäng och de börjar slå på strängarna. Publiken blir helvilda! De hoppar och gapar som om det vore själva In Flames som spelade. Ja just det. Sonic Syndicate försöker ju låta som In Flames och jag kollar närmare på tonåringarna framför mig. De flesta som har bandtröjor på sig har In Flames t-shirts. Visserligen har SS turnerat förra sommaren med In Flames men jag tycker de känns mer som ett väldigt dåligt plagiat, De har kryddat till det med två steriotyper till sångare. Det är skrik det är gap det är Göteborgs-sound ut i fingertopparna.
Den här hardcore-dödsen har jag mycket svårt för speciellt när de skriker så skarpt så man inte kan höra vad de verkligen försöker få ut. Growl har jag inga som helst problem med för det kan jag höra, men hur jag än gjorde lyckades jag inte höra en menig ikväll när Richard ”sjöng”. Nej nu luraade jag mig själv! Vid några tillfällen så skymtade det till några fina ljusa klang. Sångaren Roland kunde visst sjunga riktigt fint.
Efter några låtar började jag gäspa. Fanns ingen som helst variation i låtarna. Gitarrerna ångade på i 190 hela tiden men utan att byta körfil. Trummorna var alldeles för tråkiga. Den variation vi bjöds på var väll när Roland och Richard växlade mellan skönsång och gap. Richard uppmanade publiken till att göra en circlepit och publiken blev fundersam. De tittade på varandra och tänkte - jaha. mellan scenen och mixerbordet är det kanske 4m! Ytan i den två-vånings lokalen är knepig. Så folk försökte börja putta på varandra men det slutade med att de fick stå och hoppa istället. Det såg jätteroligt ut när de försökte göra världens minsta circlepit. Hade golvytan varit större dock så hade nog vartenda en hoppat in i ringen då dessa ungdomar var heltoppade.
Under låten Red Eyed Friend så tog de upp en ung grabb på scenen som fick dansa loss. Eftersom det var 13-års gräns så måste han ha varit det (såg yngre ut). Såg mest patetiskt ut när han stod där mellan de två upp pumpade vocalisterna. Det kryddades senare med att de gjorde reklam för sin myspace sida och merch-ståndet ett flertal gånger. Sånt drar ner stämningen nått ofantligt speciellt vid en massa upprepningar. Alla som betalat för att se ett band känner nog till detta och samtidigt som merchendise ståndet är vid in/utgången och går inte att missa.
Uttråkad står jag och försöker hitta en ny viloställning så mina fötter inte skulle somna och då kör de en låt som heter Contradiction. Nu vaknade man till liv (medans publiken fick en välförtjänt paus). Roland tar scenen för sig själv och visar vad han går för i denna lugna ballad liknande session. Snart övergår den till en tyngre rocklåt när övriga bandmedlemmar stormar ut på scenen igen. Detta låter riktigt bra.
Direkt följt efter denna underbara låt kör de Jack of Diamonds, också den från nya hyllade plattan Love & Other Disasters. Jack Of Diamonds har blivit deras nya hit och deras nya video har visats snart en och en halv miljon gånger! Det är inte illa pinkat. Sen öser de på med Psychic Suicide från debutplattan Only Inhuman. Det är svenskt, det är Göteborgs sound.
Efter 65 min Sonic Syndicate har jag en del funderingar. Var detta bra? Var detta en bra konsert trots att det lät skit stundtals? Men lika ofta som det lät skräp lät det riktigt bra. Parallellerna var många. Göteborgs-dödsen är en skön genre men dessa hardcore influenser klarar jag inte av. Men om de här tonåringarna fick bestämma så hade det varit en riktigt asbra konsert med stentufft röj. Jag lider fortfarande av det dåliga ljudet de hade och av Rolands och Richards outhärdiga skrik. Men min proesisionella åsikt är att detta var helt ok. De ägde scenen och hade publiken med sig i vartenda låt. Detta ska de ha en eloge för. |
