RUSH, Malmö Arena den 8 maj 2011

Stilbildare, storsäljare och lustigt nog, till och med inte sällan något av kritikerfavoriter. Rushmedlemmarna Geddy Lee, Alex Lifeson och Neal Peart kan sätta många titlar på sina visitkort, och på Malmö Arena visade bandet prov på en nästan osannolik vitalitet trots att svindlande trettiosju år har förflutit sedan den självbetitlade debuten släpptes. I och för sig borde man inte vara förvånad, ryktet om deras professionalism hade onekligen föregått dem innan jag nu slutligen fick chansen att bilda mig en egen uppfattning. Trions samspel under den nästan tre timmar långa spelningen var knivskarpt, och spelglädjen fanns där onekligen bara man bemödade sig med att se bortom all teknisk perfektionism.

Det finns liksom trots allt en uppenbar lekfullhet i det Rush gör. Jag vet förvisso inte om det alltid varit såhär, men i dagens läge med ålderns och den långa meritlistans rätt har de åldrande herrarna säkert insett att de inte har så mycket mer att bevisa. För förmågan är som bekant cemenerad sedan decennier tillbaka. Samtidigt gör säkert vetskapen om att allt sitter som smäck bara fokuseringen är på sin sedvanligt höga nivå sitt till för att skapa ett visst mått av kontrollerat avslappnad attityd.

Samtidigt är proggressiv rock onekligen något av ett kapitel för sig själv. Efter tjugosju låtar ur Rush digra sångkatalog och ett åttaminuters trumsolo kände man sig inte så lite mätt. Ljudbildens färg- och händelserikedom i varenda sång var enorm. En kaskad av toner kastades oavbrutet mot publiken i en strid fullmatad ström nästan från första till sista numret. Mäktigheten i det hela var påfallande, och närmast överväldigande.

Men det var naturligtvis genommusikaliskt, och Rush ter sig långt ifrån som det svåraste bandet i progglandet. Där sådana som Dream Theater och Porcupine Tree – för att nu nämna två tämligen två populära exempel i genren - går hela vägen med lååååånga komplexa stycken och tillhörande ändlösa solon gör Rush kortare koncentrat där alla ingredienserna, inklusive takt- och stilbyten pressas in på fyra fem minuter istället utan att låtarna blir så snåriga att den initiala sångtråden tappas bort på vägen.

För tydligen hyser trion tack och lov ingen direkt förkärlek för (över)långa låtar. Det slutade man mer eller mindre med redan efter hitalbumet Moving Pictures för trettio år sedan. Vilket inte alls osökt för oss in på att kanadensarna faktiskt framförde hela nämnda album från början till slut på Malmö Arena. En god idé om ni frågar mig. Några av kvällens starkaste nummer hade hämtats därifrån, inklusive klassikern Tom Sawyer och Limelight. Dessa alster och sådant som nya metalriffiga BU2B, och The Spirit Of Radio - en märklig, men lyckad hybrid av progg, AOR och reggae - tillhörde utan tvekan de personliga favoriterna denna kväll.

Vad mer finns att tillägga? Jo, självklart att sångaren Geddy Lees röst opererade på lika hög nivå som vanligt. På gott och ont, får man väl säga. Ibland orkade den inte riktigt med. Fast det gjorde som sagt bandet som helhet. Det här var en både snygg och musikaliskt briljant tillställning med inte sällan suggestiva drag. Bandet trollband, helt enkelt. Åtminstone för det mesta. Mina farhågor om akademiska teknikvibbar kom nästan helt på skam, vilket jag väl får erkänna kom som något av en glad överrsking.