|
- Det var länge sedan, sade en leende Sade inledningsvis, och det om något var väl ett understatement. Enligt förhandsuppgifterna var det nämligen hela tjugofem år sedan hon besökte Danmark senast. På tiden, om ni frågar mig, och utan att nu gå händelsena i förväg är det bara att konstatera att det här var någon som var väl värd att vänta på.
Men någonstans kändes det fullt programenligt också som om inte så överdrivet mycket hänt sedan mitten på åttiotalet, vilket faktiskt enbart är menat som något positivt. För Sade var en unik artist då det begav sig, och det är hon fortfarande. Att hon gjorde en crossover och populariserade jazziga toner med andra genrer långt innan Norah Jones fick ta åt sig äran för det vet alla förhoppningsvis redan, så det är inte det som åsyftas. Nej, framförallt talar jag om en vokalissa som sjunger ut och lägger sitt hjärta utanpå kroppen utan att någonsin ta till någon vokal muskelakrobatik, typ Mariah Carey eller Whitney Houston i ungdomlig högform. Sådana excesser behövs liksom inte, känslorna går fram ändå. Mycket riktigt tedde sig Sades röst djupt imponerande under måndagens utsålda Forumkonsert. När hon plockade fram klassiska ballader, som den kärleksbedjande Is It A Crime eller Jezebel, denna orgie i jazzklubbsrökig sorgsenhet - kom rysningarna som på beställning.
Att dessa två alster tillhörde de givna höjdpunkterna behöver väl knappt nämnas, men det fanns mer av samma vara, typ Still In Love With You. Samtidigt är det faktiskt också på sin plats att påminna om hur variationsrik sångerskans repertoar inom de väl inmutade softa ramarna faktiskt är. På Forum fick vi oss till livs allt från singer/songwriting med Stingdoftande intro (The Moon And The Sky) och lättfunk (All About Our Love) till lättflytande vuxenpop i Kiss Of Life och en ohelig allians mellan soul och marschtrummor i fräcka Soldier Of Love.
Fast det behöver väl knappast sägas att alltihopa flöt ihop till en väldigt väl sammanhållen och oerhört läcker enhet. För trots allt är det ju så att Sade aldrig lämnar sin mammas gata. I den köpenhamnska bunkern uttalades de stora djupa känslorna med stor trovärdighet i en väldigt lyxig och ständigt soft musikalisk miljö. Som sig bör får man väl säga. Ljudbilden som hennes band skapade åt sin frontkvinna var rent allmänt så smakfullt snygg och lyhörd vacker att man baxnade.
På samma gång gick det visuella hand i hand med musiken. En oftast stilistiskt ren scen med enbart genomtänkta och rogivande väl utnyttjade bilder och videos gick som en röd tråd genom hela föreställningen. Lägg därtill ett knippe klädbyten i linje med de musikaliska sinnesstämningarna och Sade själv som karismatisk “kärlekssoldat” med det subtila och alldeles egna kroppsspråket i handlingens centrum, och man har en show för folk som vill fokusera på de små detaljerna, lyssna på nyanserna och törstar efter stil och klass. Värdig, cool, sensuell och i besittning av en integritet många bara kan drömma om. Det är Sade i ett nötskal, och det älskar vi henne för. |
