Popadelica

Popadelica
7 maj 2011

Den lilla festivalen Popadelica hade sålt slut på sina 2000 biljetter redan innan portarna öppnades. Snart vimlade Huskvarnas Folkets Park av poppare uppblandat med diverse annat folk från framförallt Jönköpingstrakten. För även om den nu 6 år gamla festivalen försökt bredda sig lite med band som Graveyard och Royal Republic är det ändå pop som den här festivalen andas och lever för.

Medelåldern på besökarna är långt ifrån hög och det poppigt barnsliga förstärks av upphängda gungor, tutor och pysselhörn. Folkparken med dess tre scener har helt enkelt blivit en väldigt trevlig plats att ha en försommarfestival på och vädret hade knappast kunnat bli bättre.

Med en inte alltför spännande line-up och ett största namn på Daniel Adams-Ray är mina förväntningar ganska låga inför dagen. Men glatt överraskad blir jag när French Film drar igång dagen på Rotumlan, den mysiga lilla runda dansbanan med kulörta lyktor i taket.

De finska pojkarna i French Film låter på sin EP Golden Sea ganska platta. Men här på festivalen lyser deras syntiga brittpop starkare än solen utanför. Det är riktigt tajt ös rakt igenom. Sångaren i sin radiga tröja och pottfrilla levererar storartat från scenen och de andra knyter samman låtarna med klockrena stämmor till hans gälla, svajande, genomträngande men vackra röst.

Publiken älskar det och trots att det inte är direkt smockat med folk framför scenen blir det snart riktigt svettigt av alla dansande människor.

French film har nu en ganska gedigen Europa turné framför sig i sommar och jag kan inte annat än önska dem lycka till, för det är med ett leende på läpparna jag lämnar Rotumlan för att möta Popadelica med öppna armar.

Dessvärre lockar inte spelschemat mig någevidare på några timmar. Och det är först när Veronica Maggio ska till att spela kl 20 som festivalbesökarna börjar tagga till ordentligt. Teaterladan är proppfull och för att vi ska få luft öppnas sidan av ladan upp så att kvällssolen lyser in över oss. Samtidigt hörs vrålet ifrån publiken som tyder på att kvällens stjärna har entrat scenen.

Detta är publikens konsert från början till slut. Veronica Maggio nämner en hes hals men det är ingen som bryr sig. Det krävs inte mycket från hennes eller bandets sida för att allsången snart ska vara igång. Ärligt talat hör jag inte särskilt mycket över publikens sång. Veronica själv verkar tagen över det massiva stödet och pratar om att sommaren kanske redan hade pikat nu. Hon sjunger en del från den nya plattan som kom ut i dagarna men det hjälper inte. Publiken kan texterna lika bra som hon själv. Här finns inget utrymme för liveversioner. Publiken har låtarna i ett järngrepp. Det här är det de allra flesta besökare var här för att se och Veronica Maggio avslutar med en hitkavalkad av Stoppa mig, Jag kommer, Månadgsbarn och 17 år så alla kan gå därifrån mer än nöjda.

Efter Maggio följer plöttsligt ett tajt program av bra akter där bl a Graveyard gör rockbjörnarna fullt tillfredsställda och I´m from Barcelona proppar Popadelica full av konfetti, balonger och kärlek. Det råder en harmonisk stämning över folkets park den här kvällen. Man kan inte klaga på långa köer eller äckliga toaletter och festivalbesökare minglar sida vid sida med artisterna.

Min kväll får avslutas med Jönköpings svar på MIA, Compadre. Klockan har hunnit bli 22.30 och när jag kommer in är discot redan full gång. På scenen i Rotumlan står tre människor i burka och öser järnet. Det är rått, det är äkta och det är så bra. När de österländska tonerna tillåts slå igenom i Golden trumpet och ytterligare två tjejer i burka kommer in och röjer är lyckan total. Händer detta verkligen i Sveriges bibelbälte?

De svarta huvuddukarna försvinner en efter en. Under hittar vi Nadia, Tim och Love. Tillsammans gör de vad de själva kallar middle estern, heavy bas/jihad, house/muslimstep. Och vad det än är så får det publiken att go bananas. Nadia säger att hon är magsjuk men jag tror henne inte. Hon är vild på scenen, hänger i takbjälkarna, dansar bättre än madonna och gör festivalens stadgedive.

Compadre var helt klart bästa sättet att säga hej då till ett riktigt bra Popadelica 2011. Kvällen fortsatte utan mig med Daniel Adams-Ray och Rebecca & Fiona. Själv utnyttjade jag de fria resorna inom Jönköpingskommun till följd av festivalen in i det sista.