|
En ljudmassa tonar initialt ut över det usålda Vega. Det låter ödesmättat och tungt innan rytmerna tar över. Förväntningarna ligger i luften. Sedan står hon bara där i den skumma belysningen och utför någon slags hemmagjord dans som fungerar som intro till smått suggestiva öppningsnumret Jerome.
Det handlar förstås om Lykke Li, Sveriges nya världsstjärna, som hennes skivbolag uttrycker saken. Och visst har det gått snabbt för henne. Redan med två år gamla debuten Youth Novels blev hon såväl kritikerfavorit överallt som indieälskling med cross overappeal. Det sistnämnda märktes inte minst på Vega. I det kvinnligt dominerade folkhavet syntes åtskilliga kids, som såg ut att sukta efter en biljett till Lady Gagas eller Britneys senaste spektakel i vanliga fall.
Förklaringen? Ja, förmodligen känner dessa unga kvinnor igen sig i Lykke Lis undomliga förvirring och sökande och skiftande icke sällan molokna sinnestillstånd på ett helt annat sätt än om avsändaren skulle vara – låt säga – ångestdrottningen P.J. Harvey. Hon har förvisso inte särskilt mycket gemensamt med så vitt skilda namn som Regina Spektor, Lenka eller ens Feist, heller men jag tvekar för den sakens skull inte att karaktärisera hennes alster som tämligen breda och inte alls svårtillgängliga. Fast att hon står ut i detta enormt vida sällskap av kvinnliga låtskrivare går inte att sticka under stol med. Liksom hos Tori Amos vilar det ett visst mått av avig knasighet och mystik över henne. Själv uppskattar jag dessa drag nästan lika mycket som det faktum att hon trots allt satt låtarna i centrum. Melodierna är alltid tydliga även om sångerskan hyser en förkärlek för att klä dem i starkt rytmiska arrangemang och själv banka på en cymbal när andan faller på.
Personligheten är stark, således. Det går i alla fall inte att komma ifrån att Lykke Li gör en tämligen egen figur. Fast lustigt nog associerade jag till Stevie Nicks när hon inledningsvis plockade fram sin mest raspiga röst i ovanämnda Jerome, och visst är hon skyldig Fleetwood Macsångerskan en tanke även vad gäller en del hittepåmoves i scenustpelet.
Sedan tilltalas jag ordentligt av de uppdaterade flirtarna med sextiotalets tjejpop. Tankarna vandrade inte alls osökt till ett nedbantat Phil Spectorsound när vemodssöta Sadness Is A Blessing plockades fram. För övrigt blandade och gav Lykke Li från repertoaren. Den musikaliska pendeln svängde från sorgsna saker, typ I Know Places och Unrequited Love till energiskt stötiga Get Some och Rich Kids Blues med sin klistriga gammeldags syntslinga.
Sångerskan bjöd med andra ord på en välavvägd blandning från reperoaren, och genomförandet var överlag speciellt på ett sätt som bådar riktigt gott inför framtiden. Jag som trodde att Lykke Li var ännu ett offer för creddig överskattning, men denna unga dam tycks ha hittat en vettig medelväg någonstans där showande underhållning och konstärliga ambitioner kan stråla samman utan att musiken tappar sin melodiska glans. /Peter Eliasson |
