Bonedog: Blame The Cat

14 riktiga jävla blues-stänkare är vad som bjuds lyssnaren. Svenska Bonedog vet precis hur man gör för att få fram rätta känslan. ”Since you've been gone, I've been havin' the blues”, som det heter i ”Since you been gone”. Stevie-Ray Vaughan är en självklar referens.

Musikaliskt är det här ett felfritt framförande. Mikael Ladréhns gitarrspel är det som står ut mest, han är oerhört skicklig på sitt instrument. Det är snygga blues-riff blandat med känsliga solon. Även Peter Forss (bas) och Michael Andersson (trummor) är mycket kompetenta musiker. Det hörs att det är en riktigt tight trio.

Så känslan finns där, svänget går inte att ta miste på, och musiken framförs oklanderligt. Vad jag saknar är en riktig hit. En singel. En låt med lite mer ös som står ut från resten och kan få personen som aldrig hört bandet att fastna. Just nu flyter allt på i ungefär samma tempo och blir lite anonymt. 14 låtar är också i grövsta laget, jag hade nöjt mig med 11-12.

”Riding” börjar lovande med en ensam basgång som laddar upp för ett riktigt tungt riff. Texten, som är smått tjatig, drar ner intrycket, men det är min favorit på skivan.

Det här är en platta för de redan inbitna blues-lyssnarna. För min egen del är det en skiva att ha på i bakgrunden, men tyvärr inte så mycket mer.