  Electric Boys är tillbaka och den här gången för att stanna. Efter avbrottet 1994, återförenades de 2009 och nu har äntligen deras sedan länge väntade album - And Them Boys Done Swang på väg ut i butikerna nästa månad. Det är torsdag och en härlig mängd glada rockers har tagit sig till KB. Det som slog mig strax innan Electric Boys var att det var en mogen, vuxnare publik ikväll. Något som säger att de gamla fansen har letat sig tillbaka efter alla dessa år. De yngre i publiken skulle strax få bevittna något alldeles underbart.
Klockan slår åtta och introt dras igång och publiken som trodde att de skulle spela mycket senare skyndar sig att inta sig en bra position. Ut kommer fyra glada killar som får trängas med monitorer, 10 mil kablage och Mustaschs förriggade scen. Electric Boys kommer lite fel in i det från början men rycker upp sig efter ett par låtar. Tyvärr får Conny (sång) inte den kraften bakom ljudet som han behöver. Ljudmixningen är nämligen helt åt skogen! Sången hörs lite grumligt och det är störigt då Conny har en fantastisk röst. Istället fattar jag snabbt tycke för instrumenten. Själva musiken låter mycket bättre med en fyllig basgång och välbalanserad gitarrljud (även om Connys gitarr kunde låta lite ostämd från och till). Det är en fröjd för ögat att se hela gänget hantera sina instrument på scenen. De vet verkligen vad de sysslar med. Publiken blev bjudna på både klassiker och helt nytt material.
Rykfärska singeln Father Popcorn's Magic Oysters visar att EB fortfarande har kvar sitt groove. Det låter väldigt mycket Electric Boys. Back to the roots med de typiska basgångarna och deras klassiska orientaliska gitarrvågor. En given klassiker i framtida liveframträdande. Mycket intressant sång och melodi. Basisten Andy äger fullständigt scenen när han kör över alla med sin basteknik. Han kör t.o.m. över Conny Bloom som inte är fullt lika taggad med sin gitarr.
Electrified är funky och en klassiker som aldrig går att ersätta med en annan låt live. Tyvärr är inte publiken med på de funkiga utsvängningarna. Lyckligtvis har Connys sång fått sig en uppsving och hans mick börjar höras bättre.
Rags To Riches är nog kvällens enda besvikelse. De försöker med lite allsång men publiken svarar inte utan låtsassjunger bara så det känns pinsamt. Conny gör ett rejält försök att få med publiken. Captain Of my Soul vänder snabbt på steken och publiken vaknade till liv igen. De börjar t.o.m. sjunga med (lite i alla fall). Captain Of My Soul framförs med kärlek och det är svårt att stå still. Franco Santunione står till höger och hamnar nästan i extas med sin gitarr när hans flinka fingrar vandrar över hela gitarren.
Avslutande superhiten All Lips n´ Hips från första plattan Funk-O-MetalCarpet Ride sätter ribban högt. Äntligen ett klimax. Conny sätter sig på en moniter vid scenkanten och kör sitt fantastiska orientaliska solonummer till intro. Sen lämnar han gitarren och studsar runder på scenen samtidigt som trummisens minspel säger allt. Äntligen släpper de hämningarna. Synd bara att det krävs att Conny ska lämna gitarren ifrån sig för en kort stund! Äntligen är han fri att studsa runder på scenen med bara mikrofonen i handen.
Han är alltid vass med gitarren annars, men det kändes inte helt taggat tidigare under konserten. När han tar tillbaka sin gitarr efter ett kort jympa-pass under det svängiga All Lips n´ Hips, så har han äntligen hittat sitt gamla jag. Inte förens nu tar han ut svängarna med gitarren men då är det försent. För efter en härlig instrumental avslutning är det slut! Bara 40 minuter.
40 min groove som lämnade mycket att önska. Hoppas på en fylligare turné med mer tyngd och fler nya låtar när plattan släpps i februari. Detta var bara en försmak av det åtråvärda vällagrade vinet.
|
