BULLET @ KB 18/2-11

Med dieselosande och rykfärska Higway Pirates har småländska Bullet tankat upp sin gamla trotjänare till flaggskepp (gamla omtalade bussen) och begett sig ut på de svenska vägarna för att plundra och rocka röven av alla med sin Mad Max inspirerade tredje platta.

Kulturbolaget i Malmö hissade upp vita flaggan och bjöd in Bullet på en svettig kväll, som ställde flera frågetecken efter kvällen slut?

Första frågetecknet eller snarare utropstecknet var lokala öppningsbandet Dolly Daggers! Vad var de för några och vad gjorde de där? Ett elektrisk indie-band med glamour och glitter! Framkrystad Depeche Mode blandad med fnittrigt Melody Club. Bullets fans stod mestadels stilla och förskräckta! Det viskades och pekades från dansgolvet. Ett dansgolv som inte bjöd upp till dans. Själv var jag tvungen att springa ut i rökrutan för att inte bli galen (och jag röker inte).

I väntan på riktig smutsig hårdrock så hinner man kika in merchendise-bordet och man blir förvånad vad smålänningarna har fått ut på marknaden. Från någon enstaka t-shirt och två olika tygmärken, så finns det nu en uppsjö av kläder, klistermärken, pirat ögonlapp och trätofflor!!! Vem vill inte ha ett par egna Bullet-Rock-Around-The-Clogs tofflor? Stentuffa och väldigt påhittiga. Här har KISS något att svära över att de inte kom på att göra.

När det äntligen blir dags för kvällens höjdpunkt har folkskaran svept i sig några öl och tippar på tårna i väntan på att introt ska rinna ut på asfalten. In kommer Bullet fulla med energi och snabbt får med sig sin glädje och energi ut till publiken. Nya öppningslåten och albumbetitlade Highway Pirates visar att Bullet kör på där de slutade med Bite The Bullet (2008). Det låter väldigt mycket Bullet och det nya materialet visar hög klass. Själv har jag medvetet inte hört nått från senaste plattan innan jag gick till spelningen, just för att jag ville bli överraskad.
Fick mig genast en fet käftsmäll som fick igång mina rock´n´moves. Snabbt visar Hell Hofer att han är lika stor artist som han är kroppslig. Han får bra kraft i sin sång och visar enormt engagemang på scen. Han får visserligen allt serverat med sina vapendragare som starkt och självsäkert dansar rundor med sina instrument. De samspelta Hampus och Adam slåss om platsen till vänster om scenen medans Erik ståtligt njuter av sitt revir till höger.

Turn It Up Loud får igång publiken lite mer som hittills har varit lite svårflörtade. Tyvärr lyssnar inte ljudtekninkern och vägrar att höja volymen till låtens kommando! Accept-poserna sitter klockrent och det är mycket lek på scenen.

Nya Down And Out ställer Bullet på plankan. Den känns lite tillbakadragen och blir ett enda antiklimax. Det blir lite Nazareth känsla över det hela. Låten är inte dålig men känns inte lika kul live bara. Kanske en låt som behöver växa till sig, vilket den säkert gör efter några genomlyssningar. Efter självklara rökare som Heading For The Top, RoadKing och Turn It Up Loud får vi sätta tänderna i nya Heavy Metal Dynamite. Kvällens trevligaste överraskning. En låt som är stärkt med alla Bullet-kryddor där Gustav sitter fastlimmad på trumpallen. En framtida live-klassiker. Ljudet låter dessutom som det skall, efter vad vi kan begära av KBs lokal.

När det senare bjuds på publikvänliga Dusk Til Dawn så blir man förvånad över hur dålig Malmöpubliken denna kvällen är! Hell Hofer försöker få publiken att sjunga med i refrängerna men får inte med sig mer än några knytnävar mot taket. Antingen förstod publiken inte att de skulle sjunga med eller var det så att samtliga inte sett Bullet live förut (och inte heller hört den klassiska låten). Publikfriande infinner inte sig förens i nästa låt när superhiten och Bullets signum - Bite The Bullet sättar plattan i mattan! NU äntligen kommer publiken igång på allvar, 50 minuter försent. Inte förens nu hörs publikens svaga stämma.

Kort därefter sätter man dock jublet i halsen då det tar tvärstopp! Det är över och klockan är inte mycket över tio. Endast 55 minuter lång, eller skall vi säga kort spelning blir det Malmöborna bjuds på. Dock var det 55 svettiga och intensiva minuter men det lämnades så mycket till att önska. Ett par, tre låtar till skulle inte skadat.