  Innan konserten börjar står jag och pratar med en lite yngre konsertbesökare. Han undrar om jag har sett Johnossi tidigare, och jag berättar om en konsert för cirka ett år sedan, då Johnossi var förband till Thåström. Killen förstår inte hur detta kunde ske. Han menar att Johnossi är minst lika stora som ”StorThån”, och visar sig tro att Thåström är ett band, då han inte kommer ihåg vad sångaren heter, men i alla fall att han var med i Ebba Grön.
Det kanske är fult att dra dagens ungdom över en kam, men det är ju ett starkt bevis för att de inte kan något om musik… Nej, Johnossi är inte lika stora som Thåström. Men de är på god väg dit.
Inleder gör sömnpillret Mavericks från senaste skivan, vilket kan verka som ett konstigt val. Men det fungerar faktiskt riktigt bra, mest på grund av ljussättningen, som är dunkel till en början men exploderar när låten tar fart på riktigt. Mycket effektfullt! Precis som på skivan följer bandet upp med Dead End, som får igång publiken ordentligt. Sedan följer ett pärlband av hits. På förhand hade jag cirka 10 låtar som jag ville höra och tänkte att resten anonymt kommer att passera förbi. Men jag hade inte en enda tråkig stund under spelningen, och gick hem med några nya favoritlåtar i bagaget. Fick också höra precis de låtar jag såg fram emot.
Johnossi fick en dunderhit med What’s The Point tidigare i år, vilket bland annat har inneburit en hemsk och onödig disco-version som spelas för fullt på klubbar runt om i landet. Detta innebär förstås en oro över att halva publiken är där för att höra just What’s The Point, och inte kommer känna igen en enda låt till. En grand finale med denna låt känns som en självklarhet. Men Johnossi överraskar och slänger in låten mitt i setet, utan speciell presentation, som vilken annan låt som helst. Och det fungerar perfekt! Publiken tar emot den med lika stor entusiasm som de andra låtarna, varken mer eller mindre. En positiv överraskning!
Avslutar gör man istället med den blytunga Roscoe, som ger publiken chans till en sista ordentlig urladdning. Andra guldkorn är en finstämd Bed on Fire, en ösig Bobby och den meckiga There’s A Lot Of Things To Do Before You Die.
Att bara vara två personer på scenen innebär en risk för att det blir väldigt tråkigt att titta på, särskilt eftersom en av medlemmarna är bunden till ett trumset. Men John Engelbert är ett otroligt energiknippe på scenen och far runt hela tiden. Trumpodiet, baskaggen, fotodiket. Han utnyttjar all plats han kan få tag på, och hinner otroligt nog med att trycka på sina effektpedaler under tiden. Oskar Bonde är inte heller tråkig att titta på. Han är en sån där trummis som gör allt med stora, yviga rörelser, och gör att det är roligt att se honom sitta där bakom trummorna. Extra kul är det förstås att trumsetet är vridet så publiken ser honom från sidan, och kan i stort sett göra en stilstudie i hur låtarna ska spelas.
Duon har varit ute och turnérat ett tag nu, och det märks att de är riktigt samspelta. Det är ändå inte helt perfekt, blickar utbyts mellan John och Ossi under låtarna, och markeringarna sitter inte alltid precis där de ska, men det gör ingenting. Musiken är tight, men ändå levande. Det är inte två maskiner som står på scenen och spelar musik som är repad till perfektion, utan två musiker som går upp och öser i 90 minuter och ger publiken det de vill ha.
Om man ska hitta något negativt så är det de ibland segdragna partier där John bara gör konstiga ljud på gitarren mellan låtarna, som en övergång till nästa låt, utan att egentligen spela något. Lite mer mellansnack, och kanske till och med lite mer engagerat mellansnack, hade varit trevligt.
Men det är egentligen småsaker. På det stora hela levererar Johnossi en mycket bra konsert!
Och för att knyta tillbaka till killen som trodde att Thåström är ett band: Jag hoppas att han hade en trevlig kväll, men att han läser på innan han ska uttala sig om gamla punk-legendarer nästa gång…
|
