  Att stiga in på KB den här kvällen är som att stiga in i Tim Burtons Alice in Wonderland, bara att istället för Johnny Depp ser vi skönsjungande Imogen Heap som huvudakt. Det här verkar vara en kvinna som trots åratal i branschen fortfarande står med fötterna stadigt på marken. När klockan slagit åtta stiger den f.d. Frou frou sångerskan punktligt upp på scenen och presenterar själv stolt sina förband som denna kväll är Geese och Ben Christophers. Hon pratar om banden med sådan passion att det är inte svårt att lista ut att hon verkligen själv gillar sina förband. Dock faller inte Geese mig riktigt i smaken. Musiken får mig att tänka på den jobbiga Spotifyreklamen om ljudkonst på Moderna muséet som dock stundtals har rätt vackra inslag. Det är även otroligt fascinerande att det instrumentala bandet står på scen endast med två violiner och ett trumset. Mer beundran väcker dock det andra uppvärmingsakten Ben Christophers. Musiken kan väl förklaras som en brittisk elektronisk version av våran allas Moto Boy, dvs. akustiska gitarrslingor blandat med elektroniskt beat och falsettsång av bästa kvalitét.
Till slut står hon där, Imogen Heap, precis som Willy Wonka utanför chokladfabriken, med allas förväntansfulla blickar på sig. Iklädd ett pärlhalsband med stora vita plastpärlor, en tunika och tights av paljetter och med håret på ända ser hon lite ut som en discokula på två ben. Hon matchar bra scenen som består av ett myller av olika uppsättningar instrument. Det mest imponerande må vara flygeln utav genomskinlig plast som tar plats framför ett stort vitt träd med mysbelysning i.
Imogen Heap kör igång spelningen med att berätta att hälften av alla låtar har vi Malmöbor själva fått rösta fram på hennes hemsida. Det visade sig vara en bra idé för låtlistan för kvällen är fenomenal. De mest elektroniska poplåtarna varvas av känsliga låtar av balladtyp och Imogen Heap snurrar varenda kotte i publiken runt lillfingret från sekund ett. Det är otroligt svårt att inte använda superlativ när man beskriver den här spelningen och det finns verkligen inga ord som kan beskriva hur otrolig Imogen Heap är. Det är oförståeligt hur hon orkar springa mellan alla instrumenten och spela pianoslingor med ena handen och och ha ett taktägg i den andra handen medans hon sjunger så vackert så att håren reser sig på armarna. Till och med när hennes dator krånglar och hon är tvungen att starta om den räddar hon situationen genom att sjunga accapella och dansa på scenen utan att det känns tillgjort och konstigt.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vilken del i showen som är den ultimata höjdpunkten men det lutar nog mot låten Just for now, då Imogen Heap involverar hela publiken som bakgrundssångare i tre olika stämmor under hela låten. Och allsång på konserter brukar vanligtvis inte funka, men det här är ingen vanlig spelning och därför är det väl inte så konstigt att publiken sjunger med för fulla muggar och att resultatet blir helt otroligt!
Två timmar flyger fram och så är det plötsligt dags för sista låten. Det blir Hide and Seek, låten som förmodligen är hennes största hit. Den kör hon ensam på scen med endast en bärbar synt runt halsen och när den sista tonen ebbar ut vill applåderna aldrig ta slut. Och de rungande applåderna är sannerligen på sin plats för det här är en av de bästa konserterna jag någonsin varit med om. |
