  
För precis ett år sedan spelade W.A.S.P. på ett nästan utsålt KB. En kraftfull kort spelning. En tråkig repris skulle visa sig vara oundviklig ikväll. Det var nästan slutsålt som sist. Lika fördröjd väntetid mellan banden, då det var 45 minuter mellan W.A.S.P. och öppningsbandet Chris Laney. Ett Chris Laney som fullständingt körde över alla förväntningar.
Enligt utsatt tid gick Chris Laney på scen och hade redan nästan fullt hus att spela för. Deras direkta pungspark-osande rock levererade och det osade riktig Heavy Metal i hela lokalen. Ljudet var bra och inlevelsen på scen var kraftfull. Chris som är en multimusiker som både spelar gitarr och frontar bandet, har även en egen studio i Stockholm där stora namn spelat in. Chris är en bra sångare men en ännu bättre låtskrivare. Den galne Chris - alias Roger (håret) Pontare, showar och försöker koppla loss publiken men lyckas inte få med den trögstartade söndagströtta publiken. Till sin hjälp har han Yngwie Malmsteen kopia med stort lockigt hår, uppknäppt skjorta, vita skor och ett glasklart gitarrljud. Patetiskt? Nej fullständigt bländade gitarrsolon. Låtarna Situation, Get You Down, Going Crazy och I Don´t Know bjuder på riktigt vassa partier.
Efter en oändligt lång paus så kommer äntligen Blackie och gänget ut på scenen och möts av rejält öronbedövande jubel.
Precis som förra gången drar de igång med samma intro med det helikopterbedövande smällandet för att sedan rivstarta med On Your Knees och Real Me. Precis som förra gången kör de samma backdropsystem (projektorduk) med att visa en musikvideo eller ett gammalt 80-tals framträdande till varje låt, som är väl synkad med liveframförandet. Precis som förra gången är en mening jag skulle kunna klistra in framför varje kommande mening då allt var precis som förra gången!
Love Machine dönar och Blackie levererar trots att han kör med sitt stoneface. Publiken tjoar och visar glädje. En glädje som basisten Mike Duda och den visuella karismatiske gitarristen Doug Blair sög åt sig. Hela gänget bjöd på spelglädje men självaste Blackie Lawless visade inte det trots att man såg smått att han njöt av publikens respons. Sedan Blackie blev kristen har W.A.S.P's sound ändrats till det mer tragiska och långsamma W.A.S.P. Inte på ett negativt sätt, utan det är bara långsammare material med med sorgset innehåll. Heaven´s Hung In Black är ett exempel. Fantastisk låt som berör en.
En annan låt som är delvis depressiv är praktexemplaret The Idol. Här ger Doug en lektion i hur man framför ett gitarrsolo. Med sin speciella lampprydda gitarr showar han på scenkanten och framför gitarronani på ett gudomligt sätt.
Blackie själv ser fräsch och pigg ut, men han visar inte det och man blir mer och mer frustrerad på vad han håller på med. Eller snarare vad han inte gör! Hans röst håller än idag tack och lov. Tyvärr förlitar han sig inte på den utan använder sig mycket av förinspelad sång. Det känns som om han inte tror på sig själv längre. Eller så orkar han helt enkelt inte hålla på och sjunga genom en hel konsert.
70 min W.A.S.P. Är en rejäl besvikelse speciellt då det var endast EN låt sedan förra spelningen på KB, som lagts till spellistan medan tre låtar hade plockats bort. Dessutom strök de två planerade låtar den här kvällen som fanns med på programmet.
ON YOUR KNEES
REAL ME
L.O.V.E. MACHINE
CRAZY
LIVE TO DIE
WILD CHILD
HELLION / DOCTOR / SCREAM medley
BABYLON´S BURNING
IDOL
I WANNA BE SOMEBODY
---------------------------------------
CHAINSAW CHARLIE (struken från listan)
HEAVEN´S HUNG IN BLACK
PROMISED LAND (struken från listan)
BLIND IN TEXAS |
