  
En helt vanlig tisdagskväll. Höstkonserterna har precis dragit igång på allvar. Såg fram emot ett fullt hus när Michael Monroe (Hanoi Rocks) gästade KB i Malmö. Fick mig en shock när jag kom dit! De tio som stod framme vid scen var danskar. Alltså dominerade danskarna dansgolvet. Vart var alla? Antalgligen var de flesta hemma och kollade på Sveriges match mot Holland i EM-kvalet. Kändes nästan som om de kunde lagt spelningen i Danmark denna kväll istället!
När introt dras igång med ett maffigt afrikansk trumslageri, 45 minuter försent så finns det kanske 200 pers i lokalen! Skandal. Efter den enormt smärtsamma väntetiden så blir man ryckt i kragen. Det fullständigt exploderar på scenen. Det går redan så vilt till att sladdar rycks ut och de välter nästan halva utrustningen. Speciellt Steve Conte får kämpa med att få till sina inställningar under de första låtarna. Michael Monroe skiter fullständigt i att knappt en fjärdedel av lokalen är fylld. Han visar att han är Michael Monroe – världens bästa frontman.
Svartlackade gympaskor och ett mikstativ. Det är farliga saker det! Vid ett flertalet tillfällen fick flera av oss längst fram ducka för att inte bli knockade.
Monroe var vildare än vildast och slängde med mikrofonen som om den vore ett lasso. Han slog vilt med stativet och drämde det i golvet (och nästan i huvudet på folk) samtidigt som han hoppade runder som om det i brann i häcken på honom. Publikkontakten var enorm. Vid ett tillfälle försvann hela bandet av scenen utom trummisen, för att spela ute i publiken. Monroe själv gick vid två tillfällen och tog en drink i baren samtidigt som han ställde sig på bardisken och sjöng.
Tyvärr blev vi blåsta på saxofon-liret. Eftersom det gick så vilt till så slets sladdar av vid något tillfälle sen brast det helt när Monroe lyckades förstöra det sköra munstycket. Men vad gör det när han lekte lika vilt med sin munharmonika. Killen är en jäkel på att showa och dansa. Hoppade ner i spagat så många gånger att man själv fick ont i skrevet!
Klassiska låtar från Hanoi Rocks era representeras ganska väl. Givetvis framförs då Back To Mystery City. De få som närvarar lyfter nästan taket. Den explosiva inlevelsen från scen har spridit sig ut till publiken. Det går inte att stå stilla. Det svänger och ljudet är riktigt bra på sina ställen genom hela konserten. Monroes röst hörs väldigt bra då han inte rycker ut sladden eller leker med flera mikrofoner samtidigt.
Moroe har sällskap av basisten Sami Yaffa från Hanoi Rocks glansdagar mellan 80-85. En basist som är säker på det han gör. Dock är han den minst galnaste på scenen. Både Steve och Ginger tar för sig rejält.
Som extranummer får publiken välja och de väljer givetvis Taxi Driver (en låt som var självklar och redan fans på setlisten). Sedan avslutas det hela med en extravaganza i Ain´t Nothing To Do. Det blir stökigt och ännu vildare. Ska man lyssna på musiken eller konsentrera sig på att kolla på förstörelsen på scen?
Tyvärr är det slut redan efter 75 minuter. Dock är man rejält svett och glad men några låtar till hade inte skadat. Speciellt inte när de strök lite material från den planerade setlistan och att det inte bjöds på något förband. Men oavsett gick alla hem med stora leenden och andades tungt efter ett rejält träningspass.
TRICK OF THE WRIST
NOTHING´S ALLRIGHT
MOTORVATIN´
HAMMERSMITH PALAIS
WHILE YOU WERE LOOKING AT ME
NOT FAKI´N IT
ANOTHER NIGHT IN THE SUN
I WANNA BE LOVED
BACK TO MYSTERY CITY
LOVE SONG
MACHINE GUN ETIQUETTE
DYSFUNCTIONAL
YOU´RE NEXT
MALIBU BEACH
DEAD, JAIL OR ROCK ´N ROLL
--------------------------
AIN´T NOTHING TO DO
TAXI DRIVER
FEEL ALRIGHT (struken) |
