Rumpelstiltskin Grinder - Living for Death, Destroying the Rest

Bandet med det konstiga namnet vet att thrash ska vara roligt. De bildades 2002 och redan året efter släppte de en liveskiva med namnet Raped by Bears. Två år senare kom deras första fullängdare och är nu framme vid fullängdare nummer två.

Med en stor dos morbid humor leverar dessa ”gentlemän” slagkraftiga dängor. Inledande ”Nothing Defeats the Skull” får huvudet i rullning direkt med skönt sväng. En bra inledning med andra ord. Nästkommande "Graveyard Vandalization" är en högoktanisk käftsmäll av renaste stål och publiken lär knappast stå still när denna framförs live. "Brainwasher C. 1655" osar hardcoresvett men refrängen kunde man ha skippat. Låten efter fortsätter i samma stil som föregående. Denna betitlad ”Fiends in the Mountain, Ghouls in the Valley” blandar dock hardcore och thrash bättre. Trevliga melodier blandas med Shawn Rileys ordspottande.

”Spyborg” tycker jag personligen är en av de bättre spåren på skivan (tillsammans med de två sista). Man kan se framför sig hur svetten dryper från de involverade i bandet. ”Traitor's Blood” känns lite för ansträngd sångmässigt och är tyvärr ett av de lite svagare spåren. Några irriterande gitarrslingor har lyckats smita in i låten med. Pluspoäng får Patrick Battaglia bakom trummorna då han gör ett bra jobb även under denna låt. Avrundningen av låten kan jag poängtera är grymt skön, synd att resten av låten inte håller samma klass.

”Beware the Trash Brigade” inleder med ett hardcore-ylande och sen drar det igång. Gitarristerna Ryan Moll och Matt Moore gör här en av deras bästa insatser. Inte en av de bästa spåren på skivan men skönt gitarrlir lyfter den. ”Sewers of Doom” lider av lite halvtaskig sånginsats, musiken för dock musiken framåt på ett bra sätt. De avslutande två spåren, ”Darkness Never Ending” är en mycket bra thrash-dänga medan ”Revolution of Underground Legions” är väldigt schizofren. Mestadels jävligt bra thrash-manglande men det avbryts titt som tätt av undermåliga hardcore-partier. Men trots de störiga partierna är det ändå en mycket bra låt.

Trots ett relativt starkt låtmaterial har jag lite svårt för så kallade ”fotbolls-refränger” som jag tycker spökar lite för mycket i vissa låtar. Riley har även två sidor när det kommer till sången. Ibland fruktansvärt bra medan han ibland är ute och cyklar med sitt frustande. Man kunde ha skippat ett par av de svagare spåren.
Men ett skönt hardcoresväng och frenesin från gammal thrashmetal gör att det ändå är en trevlig skiva att ta en eller två öl till. Självklart i några goda vänners sällskap.