Eclectica: Dazzling Dawn

ECLECTICA känns som ett smått schizofrent band. Omslaget får mig att tänka på episk powermetal, albumtiteln "Dazzling Dawn" får mig att tänka i sleaze-banor och det alldeles för långa introt "The End" känns mest som filmmusik.

Så börjar första låten, titelspåret, och då är det plötsligt black metal. Ljudbilden är hemsk, det låter som att det är inspelat live i någons källare. Sången delas mellan Aurelien Pers som growlar någorlunda okej, och Alexandra Lemoine med skönsång, som oftast låter riktigt falsk. Jag hittar absolut ingen struktur i låten, det är bara gitarr och trummor som maler på i bakgrunden och lite konstig sång ovanpå. Andra låten "Sophist Revenge" bygger på samma recept.
I "Les Demons Obsedents Du Regre" kommer dock det där schizofrena fram igen, det är nämligen en akustisk ballad med skönsång rakt igenom.
Efter det fortsätter skivan med lika mycket blandat material, där det elektriska dock väger över. Värst är "Experience 835", som inte ens är en låt, utan bara en massa konstiga ljud under dryga fyra minuter.

Sebastien Regnier heter mannen som skriver, producerar och spelar alla instrument. Jag förstår att han har en oerhörd experimentlusta, men det går överstyr på den här skivan. Efter att ha lyssnat igenom den är intrycket att den bara är konstig och dålig. Man blir enbart förvirrad. Ena sekunden är det black metal, andra sekunden är det någon flummig låt där det verkar som att upphovsmakaren suttit och testat alla ljud på sin nya synth.
Jag vet inte vem som skulle tilltalas av den här skivan. Black metal-fans? Synthare? Knarkare?

Jag kan inte rekommendera den här skivan till någon. Vi är inte direkt bortskämda med fransk metal. Och det verkar finnas en anledning till det.