  Det här blir undertecknads sista rapportering någonsin - från KB.
Den kultförklarade klubben har år in och år ut i svåra tider och glada tider lockat folk från hela världen för att gå på deras intima spelningar. Nu är det slut med det. Lokalen skall användas till något annat och KB som klubb tvingas stänga ner. Känsloladdat och deppigt samtidigt som publiken så heltaggade ut. Många ville göra ”sista kvällen med gänget” till något minnesvärt. Sista hårdrockskvällen på KB var givetvis slutsåld.
Svettlukten slog mot en redan i entrén.
Isdryckerna vallfärdade från barerna. En kuslig stämning infann sig efter att passerat biljettkontrollen. Känslan, som att sälja sin egen farmor fick tankarna att sväva tillbaka i både tid och rum.
En tanke som slog mig var att den utlovade striktare visitationen som skulle ta mycket tid (p.g.a. hotbilden mot Sverige), lös fullständigt med sin frånvaro när undertecknad steg in genom KBs portar. Inte en vakt vid dörrarna! Endast de två som kontrollerade biljetterna.
CRAZY LIXX
Malmöpågarna entrade åter igen scenen på Bergsgatan som så många gånger förr. Att Crazy Lixx supportar Hardcore Superstar på hårdrockens finalspelning på KB är lite bisarrt på ett sätt. Fenomenala gitarristen som lyfte Crazy Lixx för över 15 år sedan - Vic Zino, headhuntades nämligen utav inte mindre än HCSS då Silver lämnat bandet. Som sångaren Danny sade under kvällens spelning – ”Vi har gått vidare. Inga sura miner”. Hela publiken hoppades på ett gästframträdande från Vic men istället blev det lite utav en antiklimax då bandet lämnade scenen, alldeles för tidigt efter drygt 35 minuters glänsande framträdande.
Det korta setet speglades utav gediget gitarrgnissel från Chrisse och Jens.
Grymma bensparkar av Danny snyggt drivet av trummisen Joel. Det är snyggt. Det är tight. Det är 80-tal. Kläderna ger bandet en retrofaktor som inte känns påklistrad.
En av de tightare spelningarna på länge med Crazy Lixx. Dock alldeles för kort. Kunde med gott samvete spelat 20 minuter till.
HARDCORE SUPERSTAR
I den utdragna pausen som visade hålla i sig i oändliga trettiofem minuter, rök den ena t-shirten av efter den andra ute i publikhavet. Det var klibbigt att bara stå och stå. De personer som råkade komma i hudkontakt med dessa barbröstade överförfriskade män gled snabbt omkull. Ventilationen var obefintlig. Väntan på the grand finale var full med tankar och flashbacks. Atmosfären med öldränkta jeansplagg, jägerklibb och icke fungerande ventilation sögs varsamt in. En era som går i graven.
Fruktansvärt kul att se HCSS igen på just KB.
Första gången undertecknad såg dem på KB var 2006 och det var en oförglömlig spelning. Sedan dess har det blivit ett otaligt spelningar med bandet runt om i landet och på Wacken. Trettiosju gånger för att vara exakt. Men den lilla klubblokalen på Bergsgatan i Malmö som huserar lite över 800 personer är där HCSS gjort de mest minnesvärda spelningarna. SRF-spelningen i tältet 2006 undantaget.
Väl på scen visste jublet inga gränser. Ultimata öppningslåten – Abrakadabra, inleder med rungande ljud. Trumljudet upplevdes direkt annorlunda, en detalj som en sann ljudnörd direkt kan avslöja. Det visade sig att Adde inte satt på trumpallen. Senare, några låtar in presenterade sångaren Jocke Berg att Adde visst inte var med oss denna kväll utan att det istället var det kompisbandet Loks trummis - Johan Reivén, som hoppat in. Då och där skrek halva lokalen Adde, Adde, Adde! Utan att uppenbarligen inte uppfattat något av det Jocke sade, eller så var antingen halva publiken för berusade för att gå på en spelning, eller så var det deras allra första med HCSS. Adde är Sveriges Tommy Lee som gärna tar ton och springer runt på scenen. Ett element i showen som helt klart var saknat. Lika fort som låtarna rullade på, var de tankarna bortspolade så stod det klart att Johan svängde som tusan. En spännande karamell med ny smak helt enkelt.
Låtvalet denna kväll var mer åt kort och kursivt. Med en gedigen låtskatt är det inte lätt att begränsa setlisten och denna gång saknades monsterstycken som t.ex Dreamin´ In A Casket och annars väl passande för dagen Forever And A Day.
Electric Rider är en gedigen pjäs. Stenhård. Bra tryck i högtalarna, bra tryck i ryggen från publiken. Gött ös från scenen. Suverän låt på alla sätt. Wild Boys fortsätter i samma spår. Här lyft dock den magiska känslan fram. Publiken är enorm, fullständigt betydande del av bandet. HCSS är ett bevis på att musik live är unisont. Publikens inlevelse behåller samma spår hela kvällen igenom. Crowdsurfare dyker upp ett par gånger och lyckas ta sig över räcket några gångar. Vissa föll ner innan de ens kommit upp. Alla var de lika glada för det.
Mellan låtarna skriks det Hardcore Superstars – Hardcore Superstars – Hardcore Superstars. Jepp, med ett S! Denna gång är felsägningen befogad. Hardcore Superstar är lysande stjärnor denna kväll.
Efter allt röj fick både band och publik en andningspaus under Vic Zinos och Jockes fenomenala känsloladdade samt nerbantade Standing On The Verge. Vackert.
Låten övergick sedan sömlöst till Someone Special. Snyggt. Kultförklarade låten rekommenderas att sökas upp på Youtube – ”Hardcore Superstar - Someone Special (Jupiter 1999)”. Där får man se vilken resa HCSS gjort och hur en låt kan låta så olika men endå inte.
Göteborshumorn infinner sig givetvis på scenen. Bag On Your Head presenteras som en sentimental ballad i KBs ära. Jäkla röj på scenen och i publiken. Publiken hade barnsligt roligt.
Bandet hyllade flera gånger KB som en av Sveriges äldsta och bästa klubb. Det är bara att instämma. Sorgens dag.
Speltid: ca.85min
Bäst: Den gemensamma upplevelsen
Sämst: För kort set och den sjuka värmen som nästan däckade en
Setlist:
Abrakadabra
Electric Rider
Into Debauchery
Wild Boys
My Good Reputation
Liberation
Hateful
Standin' on the Verge
Someone Special
Last Forever
Moonshine
Bag On Your Head
Last Call For Alcohol
‐‐--------------------------------------------------
Above the Law
We Don't Celebrate Sundays
You Can't Kill My Rock 'n Roll
|
