  
Black Rituals – Årets tyngsta konsertpaket intog Plan B på industriområdet i Malmö under lördagskvällen. Hela fem band skulle stå på samma scen denna afton. Ondskan kröp längs med Plan s kala tegelväggar långt efter siste man gått hem.
BATUSHKA
Högmässa och djävulens steg in i vår värld. Öronbedövande basvåg och skönsjungande munkar. Polska Batushka är lite i samma sits som Ghost. Dolda identiteter och fullständigt krig internt om pengar och bandnamn! Batuska splittrades 2018 då både Христофор och Барфоломей sparkade varandra från bandet. Ur kaoset uppstod två nya Batuhka med samma bandnamn och logga! Detta Batushka som turnerar är Bartłomiej (Bart) Krysiuks (Барфоломей) version.
Trots denna krångliga situation bjöds det på en fantastiskt vacker inramning med massor av små tända ljus, rökelser i mängder. Tjock rök som lägger sig som helvets isande frost efter ett blodigt slagfält. Scenen är full med attiraljer som handgjorda ljusstakar, facklor, döskallar och ett vackert podium framför en barfota Bart där han hade sina biblar som han läste ifrån.
Trumljudet var slagkraftigt och förödande. Dock fanns inte trummisen på scenen! Troligen fick han sitta bakom skynket (backdroppen) då ljudet inte lät förinspelat. Han fick helt enkelt plats på scenen med sitt gigantiska trumset. Märkligt att scenen inte byggdes om för detta. Batushkas mellanparti med skönsjungande munkar, hymnande och små stämningsfulla slaginstrument på klingande metall, envisas folk i publiken med att förstöra så mycket de kunde genom at prata högljutt om landslagets senaste fotbollsmatch! Fördärvar upplevelsen fullständigt. Batushka gjorde ett hypnotiserande framträdande.
Speltid ca 55 minuter.
BELPHEGOR
Dock fick polackerna se sig besegrade av Österrikiska veteranarna från när det begav sig i början på 90-talet som nu återvände till Plan B denna bloddränkta afton efter den lyckade spelningen förra året och gjorde det ännu bättre än senast.
Jävligt snygg scen med nystyckade revben upphängda på stativ, upp och nervända kors med facklor. Enbart iskallt blått och vitt ljus och med stroboskopen på högvarv. Ljudet var riktigt bra och en total förändring mot Diabolicals pissiga ljud. Stämningen gick att ta på. Redan under introt visade Helmuth sin enorma styrka i att trollbinda sin publik med sin iskalla bloddränkta blick. Helmuth är svinhård, har pondus och hängiven sitt kall. Som besatt! Total dominans.
Det bjöds på snygga poser och grym kontakt mellan band och publik. Nye live-trummisen James Stewart gör ett klockrent jobb och hade inte undertecknad inte kollat upp lineupen i efterhand så hade jag inte upptäckt att Bloodhammer lämnat för att gå med i Marduk. Belphegor manglade genom låt efter låt och bjöd på en visuell show som många band drömmer om att få göra. Utomordentligt framträdande. Extraodinärt framträdande.
Speltid ca 55 minuter.
DIABOLICAL
Svenska Diabolical firar 25 år. Det finns black metal band och det finns black metal band. Trve band som går all in och det finns band som bara har jävligt roligt. Diabolical tillhör det senare. I enbart rött och gult ljus och snygga scenkläder så levererar stockholmarna standard black/döds. Dock fördärvar dem för sig själva med att ha störtlöjligt mellansnack påå svenska, dessutom ett mellansnack som är totalt meningslöst med ”mår alla bra”. Lite fjantigt och det själv fokus från kvällens satanistiska tema. För att vara en efterlängtad konsert efter ett långt uppehåll p.g.a. pandemin så gör Diabolical enbart en halvdan instats efter en trevande inledning. Inte för än sista kvarten får de upp farten och energin. Då är det så dags! Tyvärr dras Diabolicals betyg ner en aning då de har kvällens sämsta ljud. Jonathans baskaggar som nästan inte existerade och Carl Stjärnlövss rensång och gitarrljud var som ett spöke i den mörka lokalen.
Speltid ca 35 minuter.
ALMOST DEAD
Black Rituals marknadsfördes som om det vore ett djävulskt tungt turnépaket med enbart black metal band. När så Kalifornienbandet Almost Dead entrade scenen blev undertecknad ställd och lite besviken då amerikanarna inte alls spelade något som helst black metal relaterat. Amerikansk hardcore crossover thrash. Hardcore är den genre som står längst ner på listan av genres undertecknad lyssnar på. Att då efter att blivit djupt besviken, redan innan första låten är slut, hunnit vända de negativa tankarna mot att börja digga med hela kroppen. Sångaren Tony Rolandelli kunde inte stå stilla och när han väl gjorde det då låg han på golvet och sjöng! Han körde stenhårt. Grym närvaro. Lite Rasid Fist vibbar över hela hans framträdande. Trummisen och nytillskottet Ryan Glick försökte konstant få publikens ögon på sig från Tony och lyckades. Han var minst lika galen. Jonglerade frenetiskt med trumpinnarna, stod upp på trummorna mellan varven med trumpinnarna i munnen och gjorde en fullständigt minnesvärd insats. Almost Dead gjorde en utomordentligt insats. Att få en skribent från att gå från avsky och irritation till att vilja köpa skivor med bande, det händer inte ofta. Mäktigt.
Speltid ca 30 minuter
WARHAMMER
Först ut var det hungriga grekiska bandet Warhammer. Sorgligt nog fick de nöja sig med att vara bakgrundsband för kvällen då de började nästan samtidigt som helvetesportarna öppnades till Plan B. Warhammers nye unge trummis var spelningens klara höjdpunkt då han headbangade konstant konserten igenom. Kul att se.
Plan B är nog Malmös bästa scen just nu för scenen ramas in av nakna tegelväggar och industriområdet förstärker känslan när det nalkas undergroundspelningar. Att möjligheten för sina gäster att gå utomhus och sitta och äta street food från Plan Bs egna köksvagn är en möjlighet många andra spelställen saknar. |
