  
Den 15 november 2019 infann jag mig på Malmö Arena för den efterlängtade konserten med Lars Winnerbäck på hans höstturné genom Sverige och Norge.
Den 27 september släppte Winnerbäck ”Eldtuppen”, tre år efter ”Granit och Morän”, men redan den 17 september kunde fansen få höra första låten från det nya albumet. Därefter släpptes det en låt för varje dag, fram till skivsläppet. Vilket var till en stor fördel för oss fans som alltid suger åt oss allt nytt material från Lasse. Dessutom var det en möjlighet att snabbare lyssna in varje låt ordentligt och noggrant, för att ge nästa låt lika mycket uppmärksamhet – än om man fått hela albumet i handen.
Jag är bosatt i Stockholm, vilket faller sig naturligt att jag mest går på konserter på hemmaplan, men denna gång blev det istället på Malmö Arena. Jag såg fram emot att få känna av en ny arena, publikkänsla och framförandet av det nya materialet.
Lars Winnerbäck med band, bestod under denna turné av Jerker Odelholm - bas, Staffan Johansson - gitarr, Carl Ekerstam - gitarr, Therese Johansson - gitarr/sång, Jonna Löfgren - trummor och Tomas Hallonsten - keyboard.
19:30 steg Winnerbäck med band upp på scenen och inledde konserten med ”Tror jag hittar hem”, vilket också är första låten på nya albumet. Jag själv kan inte minnas när jag var på hans spelning där han öppnade konserten med en låt som är av långsammare karaktär.
Men låten är fantastiskt och en av mina favoriter från nya plattan, så jag hade inget emot det, men hade förväntat mig mer drag för att få igång publiken.
22 låtar framfördes, sex stycken från senaste albumet – jag var glad att jag var så väl inlyssnad. Jag är en av dem som gärna sjunger med, för mig betyder det publikstämning och att man på något sätt blir ett med artisten/bandet.
Jag kanske stod på helt fel plats framför scen, men om jag ska jämföra publiken mot den jag annars är van vid så var det mindre känsla, glädje och energi. Jag upplevde också det som att det var ovanligt många äldre besökare, tycker annars att det är en bra åldersblandning, men denna gång kändes medelåldern högre.
Klassiker som Söndermarken, För dig, Elegi, Åt samma håll, Hugger i sten, Kom ihåg mig framfördes och det var på dessa som jag såg att publiken strålade upp. Tyvärr fick vi inte höra Om du lämnade mig nu och Ingen soldat, som är mina absoluta favoriter under en konsertkväll.
Denna konsertupplevelse kommer jag att minnas väl, dels för att arenan var ny för mig, besökarnas glöd var något helt annat än den jag är vad vid att känna framme vid scenen. Låtarna framfördes med samma känsla som alltid – men denna gång med mer rofyllt och tacksamhet till vad som är nu och inte samma ”bitterhet” som kan vara ”typiskt” Lasse.
Musiken var mer stämningsfull.
Konserten avslutades med Solen i ögonen, då hade jag gått upp på läktaren för att få en överblick på hela arenan och alla dess besökare för att försöka känna mer känsla och se om det fanns mer drag någon annanstans på arenan. Glöd fanns på scenen, den fanns garanterat inom mig, men jag kan inte påstå att jag kunde se besökarnas uppskattning på läktarna där jag stod heller. |
