  Göteborgsbandet Mustasch med karismatiska Ralf Gyllenhammar i spetsen visar än en gång att de drar mycket folk och kör hela elva gig på svenska klubbar. Ett Malmöstopp är ett måste och det svarade Malmö med att fylla upp lokalen till kanske 85%.
Innan första låten Ransacker drar igång inleder Ralf med att säga ”Detta är Ransacker – Jag har gjort den själv”. Redan då stod det tydligt hur kvällen skulle se ut. Det är Ralfs kväll. Ralf är precis lika nonchalant som han alltid är minus hans lekfulla och fjantiga sida som han sakta vuxit ifrån. Tyvärr är det just den fjantiga sidan som varit den mest underhållande och varit ett viktigt inslag i Mustaschs liveupplevelse. Istället trotsar Ralf reglerna och tänder två cigg under spelningen och har en mer avslagen approach. De gånger han bjuder in publiken då skall han sno samma killes mobiltelefon femtioelva gånger och filma sig själv och publiken från scenen. Vilket känns oerhört tråkigt då han per automatik främjar mobilanvändandet under konserten istället för att få publiken att stoppa ner sina mobiler och njuta av spelningen.
Scenen som vanligtvis brukar vara dränkta i stora strålkastare och ledstolpar är idag lite avskalad men istället ligger fokus på att framhäva Robban Bäcks läckra trumset vars baskaggar är två stora bildäck och det nya iögonfallande inslaget – en stor vit flygel, känd från melodifestivalen då Ralf uppträdde solo. Förväntningarna var stora, inte Guns n´ Roses stora, att pianot skulle vara ett minnesvärt inslag och höja kvalitén på spelningen. Så var inte fallet. Varje gång Ralf satte sig bakom pianot så var det en plåga. I de avskalade låtarna blir man istället kallt påmind om hur svag sångröst Ralf har. Inte blir det bättre när tempot hackas sönder när han skall blossa på ciggen mellan raderna. Samtidigt är Ralf inte någon erkänt bra sångare men musiken är anpassad för hans karaktäristiska sångröst.
Hans fingerfärdighet på gitarr går inte att klaga på men bakom ett piano… De skulle kunna sätta in vilken niondeklassare som helst som läser musik. Kvalitén var inte högre än så och blir det ganska genomskinligt och mediokert. Istället för att bli en wow-upplevelse så blir det bara ren frustration att lyssna på. Ett inslag som sänker Mustasch och känns som ett dåligt experimenterade.
Basisten Stam ville mest gömma sig och stod så långt han kunde till höger att han nästan stod bakom högtalarna. Istället var det Robban Bäck på egen hand som räddade spelningen från magplask med sitt energiska skinnpiskande. Robban jonglerade friskt och tappade trumpinnarna ett par gånger men räddade varje situation utan att någon direkt märkte det. Alltid kul att se en av Sveriges svängigaste trumis spela. Tyvärr är Mustasch ett för litet för smalt band för honom.
Med färska släppet Killing It For Life bjöds Malmöpubliken lustigt nog endast på tre nya låtar, Ransacke, Blod In Blood Out och hyllningen Freddie Mercury. Nya materialet är inte starkare än så och då hade de kunnat skippa två av de nya! Freddy Mercury låten har tyvärr inte potential att vinna lyssnare utanför Mustaschs fanclub och det är inget bra betyg för att ta med den i setlisten. Maken till sömnpiller får man leta efter. Ralfs sångröst är inte i närheten av vad den var innan. Den har blivit neutral. Aggressiviteten och frustrationen i hans tonläge skriker med sin frånvaro. Istället är hans långsamma och känslosamma partier skrämmande oengagerade och låter som att han spelar in en demo.
Kvällens mest uppseendeväckande händelse var dock inte det katastrofala pianoinslagen utan inledningen till låten Speed Metal. Ralf bjöd då upp en frivillig från publiken att stagediva, vilket innebär att en person dyker ut över publiken hoppandes från scenen. Det tog ett tag att få upp en frivillig på scenen. Hade det varit under just en speed metal spelning (syskongenre till thrash metal) så hade publiken stormat scenen. Mustaschs publik har nog aldrig upplevt någon som stagedivat tidigare och det började snabbt bli glesare framför scenen. Istället för att gå ihopa och ta emot tjejen så tog publiken avstånd från det som skulle hända. Endå så kommenderade Mustasch att den frivilliga tjejen skulle rusa ut. Det slutade med att halvlamt svanhopp där publiken fångade upp hennes överkropp och satte ner henne på fötterna direkt istället för att låta henne segla ut över publiken. En gyllene regel vid stagedive är att publiken står packad för att hindra den som hoppar att störtdyka mot golvet.
Bäst ikväll och räddningen av hela spelningen var deras version av Änglahund som fick taket att fullständigt lyfta. Detta gör Mustasch otroligt bra. Så bra att publiken i kör skriker att de vill höra låten en gång till! Trycket de har här lyckas de dock inte förvalta i sina egna låtar tyvärr.
Tidlösa klassikern Down In Black frafördes denna gång väldigt flummigt med oväntade gästinhoppet Adam Grahn från Royal Republic som tog över sången. Sånginsatsen var det inget som helst fel på men Adams humoristiska och galna inlevelse och rörelsemönster på scenen fick hela bandet med publik att skratta under hela låten.
Avslutande Double Nature satt som en smäck och avrundade en ovanligt ojämn Mustasch-spelning.
Detta var den mest udda och svagaste konsert med Mustasch undertecknad upplevt av de totalt tjugotre gånger långa förhållandet till bandet.
Speltid: ca 100min
Bäst: Änglahund
Sämst: Alla mediokra pianolåtar
Setlist:
Ransacker
Blood In, Blood Out
What Is Wrong
Freddie Mercury (piano)
Libertà
Lawbreaker
Speed Metal
Black City
Änglahund (Hasse Andersson cover)
Bed on Fire (Ralf Gyllenhammar solo) (piano)
Trumsolo
Dogwash
Bring Me Everyone
Before a Grave
Thank You for the Demon
Barrage
I Hunt Alone
Down in Black
---------------------------------------
Double Nature
|
