  Horror-dödsmetalbandet från Arvika med balett- och gitarrvirtuosen Jonathan Hultén flaxande runt på hela scenen väcker stor nyfikenhet vart de än befinner sig. De drar mycket folk på festivaler och fullt hus på många klubbspelningar och kommande Stockholmsspelningen är t.ex slutsåld. Därför förvånades många över den tunna tillströmningen denna mörka decemberlördag, varav flertalet danskar var på plats. Många visste nog inte vad de skulle komma gå miste om. En eufori i den gotiska resan som Tribulation målade upp.
Tribulation gav publiken en intim och fullständigt iögonfallande show. 75 ren magi och lycka. Eller förbannelse och tragedi om man så vill.
Konserten inleddes av två intron där första var en klassisk fransk folksong från 30-talet för att sedan gå över till en tragisk orgelslinga samtidigt som bandmedlemmarna gick upp en och en på scenen och på så vis byggde upp inledningen i Lady Death på ett hårresande vis. Melancholia som fungerar utmärkt som avslutningslåt kom redan som andra numret ikväll och det är en fröjd att se Jonathan och Adam Zaars briljera på kanterna och hur de interagerar med publiken och förför vartenda ungmö inne på KB.
Piruett efter piruett och knäböj efter knäböj. Ett svanhopp från Jonathan slutade med att han kraschlandade utanför scenen, rakt framför den tafatta publiken. Han blev nog lika förvånad som publiken när han lika fort var uppe på scenen igen och fortsatte sin svandans med en tornadosnurr som final.
Graciöst framställt med hypnotiska rörelser tillsammans med ett mörkt mystiskt djup i Johannes Anderssons råa avgrundsrytande. En Johannes som briljerade fullständigt under den elva minuter tunga dödsmetall-eposet Suspira De Profundis. Mystiken förstärktes av den täta rökridån med det gröna ljuset försiktigt lysande upp Johannes underifrån. Läckert.
Att äntligen få se Tribulation som headliner var väldigt spännande Just för att vi fick dessa mastodontlåtar som just Suspira De Profundis som annars lätt hamnar utanför setlisten. Dock hade de gärna fått lägga till en eller två låtar till, gärna från senaste albumet Down Below.
HENRIK PALM
Öppningsakten Henrik Palm var på många vis väldigt intressanta på förhand Inte bara det att den forne Ghost-gitarristen kör solo utan även det att han använder sig av två trummisar som motor i bandet. Musiken var klart speciell och egen. Tyvärr lät det inte alls bra när Henrik sjöng. Han sångröst ligger mer och balanserar på falskt och dåligt. Många håller nog inte med här och tycker det passar in i den musikaliska värld Henrik har skapat.
Det är smutsigt och konstnärligt på flera nivåer. Ett axplock från flera olika genres. Det finns ett härligt groove och dynamik. De två trummisarna var extra spännande att analysera då de hela tiden fick fokusera på att ibland spela helt identiskt för att ibland ta ut svängarna och komplettera varandra med olika utsvängningar så som att spela trummor med ena handen och skakandes en maracas i andra. Keybordisten var fruktansvärd tråkig att titta på och många slingor var redan förinspelade så hon stod ofta med händerna intill höften och såg mest uttråkad ut.
En omarbetad cover på Twisted Sisters tunga låt Destroyer var en riktig muskeldemonstration. Som om Twisted Sister först hade gjort en cover på Kiss som sen John Carpener gjort en cover på för att sen Henrik sedan skulpturera om den med en mororsåg. Det är så här en cover skall framföras. Inte försöka imitera originalet utan göra det till sitt eget sound vilket Henrik Palm verkligen lyckades med.
|
