  
Ett riktigt kraftpaket intog ett välbesökt KB i Malmö denna stormiga afton.
Om stormen utanför degraderades så ökade den till orkannivå inne på KB.
Sällan har undertecknad blivit så överkörd av supportakterna att han känt sig full nöjd med kvällen långt innan huvudakten gått på scenen.
Dynazty
Först ut var Dynazty som fick visa sin briljans under 29 minuter.
Dynazty går från klarhet från klarhet med sin svenska stil på Power Metal. Bara en sån sak att öppna showen med Terminator 2 signaturen och sedan gå av scenen till MacGyvers dito.
Att scenen var minimal, med betoning på obefintlig fri yta, så lyckades sångaren Nils Molin skapa sig yta bland de andra bandens rekvisita och tre trumset. Musiken är direkt medryckande med hög gillandefaktor.
Ett par nya låtar från kommande plattan presenterades och det med tyngd och lite mer industriella flirtar. Mycket mer synthslingor och klatschiga refränger. The Grey är redan en monsterhit. Hårfagre Nils sätter de höga tonerna och har alla tjejerna på scengolvet i sin makt. Firesign är ännu mer industriell och tyngre än något annat de gjort. Bandet headbangar till introt som skulle kunna komma från en valfri låt med Pain. Efter lite forskning så visade det märkligt nog vara så att basisten Jonatan Olsson är livebasist i just Pain! Ibland är magkänslan mäktigt skrämmande.
Avslutande Titanic Mass sätter punkt på en intensiv och energispridande halvtimme.
Leaves Eyes
Kvällens mest intressanta band på förhand är det internationella industriella Atrocity en alternativ folk/goth/metal vikingaräd med finska stjärntillskottet Elina Siirala på sång. Inledningsvis bygger de upp stämningen med tungt beväpnade krigare på scenen. De åtta vikingakrigarna bildade en vägg framför trummisen Joris och slog avskrämmande på sin sköldar med svärd och yxor. De nya låtarna med Elina är glada och medryckande där Across The Sea är en glad folkdänga med inslag av Nigtwish och Sabaton.
Elinas stämma är överraskande bra live och alla kommentrer om att Live Kristine lämnar bandet kan man nu begrava. Här har vi den nya arvtagaren i symfonisk operametal. Krull backar upp med sin enormt djupa och grova avgrundsgrowl och låten växer till oanade höjder. Hans growlstil i Leaves Eyes är betydligt fylligare än i slarviga Atrocity (ett experimentellt metal band).
Bergsklättrarlåten Edge Of Steel visar väldigt bra på hur kontrasterna och samarbetet mellan Krull och Elina väckt ny energi till bandet.
I helvetiska Hell To The Heavens blir det så tungt att rädslan för att vikingarna på scenen skall hoppa ut på scengolvet och slakta alla likt landstigningen på de brittiska öarna. Avslutningsvis under Blazing Waters klev Krull själv i rollen som rikets jarl. Armerad med svärd, skyddsdräkt och hjälm slog han sig fram på scenen med sitt avgrundsvrål. Med svärdet huggandes i luften avslutade han en intensiv spelning som publiken blev helt såld på. Total hängivelse även från de som var helt ovetandes om vilka Leaves Eyes är. Första spelningen i södra Sverige var verkligen inget annat än en lyckad invasion.
Speltid 41 minuter.
KAMELOT
Kamelot med den svenske Tommy Karevik i spetsen sedan 6 år tillbaka har tappat lite i popularitet känns det som. De drar inte lika mycket folk som de gjorde förr. Vad det beror på är något jag inte kommer på. Tommy är den ultimata efterträdaren till Kahn och materialet de släppt med Tommy håller världsklass.
Öppningslåten Phantom Divine med gästande Lauren Hart ståendes och headbangande i bakgrunden kändes väldigt stressigt genomförd. Allt ljud kändes väldigt grötigt och medhörningen på scenen var nog inte optimerad. Detta märktes på inhoppande trummisen Alex Landenburg (Luca Turilllis Rhapsody, ) som kändes väldigt tyglad och det märktes att han fokuserade helt och hållet på att slå rätt. En legoknekt som efter ett par låtar känns som om han kommit rätt i takt med bandet. Först i The Great Pandemonium, fjärde låten in, har ljudet och badnet hamnat i fas och här fick Thomas får visa upp sin briljans på girarren. Snygga gitarrslingor och säker sånginstas av Stockholmaren. Lights Are Down är helt klart basisten Sean Tibbetts nummmer. Han piskade med sina flätor och stampade genom scengolvet som om han hade som mål att ha sönder basen.
Mest intressanta med Kamelots spelning var att de äntligen körde End Of Innocence igen. En sällan spelad pärla från Haven albumet som borde fått mer speltid i rampljuset.
Arenaballaden Here´s To Fall med bara Tommy och keyboardisten Oliver på scenen gav publiken en välförtjänt paus. Mobiltelefonlamporna lyste upp Kbs mörka lokal och stämningen gick verkligen att ta på. Härlig känsla.
Kamelot är duktiga på att hitta duktiga körsångerskor. Denna vändan får vi bekanta oss med nytillskottet amerikanska Lauren Hart. Hennes nummer är utan tvekan denna kvällen Sacrimony. Vilken instats. Hon är en yngre version av Alissa White-Gluz. Hennes hårda growl växlar snabbt över till skönsång och duellerar med Tommy på ett övertygande sätt. Numret innan höll dock på att förstöra hela spelningen. Ett keybordsolo och ett trumsolo. Samtidigt! Oliver och Alex gör något som skall föreställa någon instrumentaliskt duett. Det är ogenomtänkt och stressande. Fullständigt stämningsdödande. Känns som om det går en trend i vem som kan göra det sämsta solot...
Denna kväll fick dock det rutinerade Kamelot se sig besegrade av både öppningsakten och supporten. Inte för att Kamelot var dåliga utan för att Kamelot inte var alerta nog att bemöta de andra bandens energi.
Kamelot
Speltid: 83min
Bäst: March Of Mephisto
Sämst: Trum/Keyboard battle/solo
Intro
Phantom Divine med Lauren Hart
Rule the World
Insomnia
The Great Pandemonium
When the Lights are Down
End of Innocence
Veil Of Elysium
Here's to the Fall - Bara Oliver och Tommy på scenen
RavenLight
March of Mephisto med Lauren Hart
Karma
SOLO Trummor och Keyboard
Amnesiac
Sacrimony (Angel of Afterlife)
Forever med Lauren Hart
----------------------------------------------
Liar Liar med Lauren Hart
|
