Gillar man proggtexter och musik som flörtar med 70-talets samhällskritiska genre, ja då gillar man nog Avantgardet. Texterna uttrycker många trasiga budskap och ett stort samhällsengagemang som till viss del speglar det destruktiva liv som sångaren Rasmus levde tidigare. Det här är, trots detta långt ifrån en mörk spelning med mörk musik. Det är spelglädje med kärlek och hjärta som en grund. Något som Rasmus också utstrålar och pratar mycket om på scen.
Ska man nu envisas med att sätta in Avantgardet i något musikaliskt fack så ligger Thåström och Ebba Grön kryddat med Ulf Lundell nära till hands men där stannar jämförelsen. Avantgardet har en helt egen identitet, framför allt som liveband.
Det är skränigt, röjigt och flummigt.
Rasmus kompar med den fulaste gitarr jag sett men som samtidigt måste betraktas som cool i sammanhanget med sin 70-tals doftande design. Tidvis ligger han ner på scen (och krälar och rullar...) och mickstativen och vattenflaskorna far omkring okontrollerat på den lilla scenen då och då.
Han bjuder också på ett underhållande mellansnack. Han pratar mycket om sin hemstad Nybro och kanske inte riktigt med det budskapet som kommunens PR-byrå hade önskat, men som alla som har växt upp i en småstad kan relatera till.
Oavsett om man är ett stort fan av musiken eller inte, så är Avantgardet det perfekta uppvärmningsbandet pga sin förmåga att engagera publiken.
I slutet av spelningen måste jag helt enkelt älska det här bandet, om än motvilligt. De har en oemotståndlig energi och publikkommunikation som får alla att släppa loss sina lagomhämningar. De går hem och förtjänar sina 4 stjärnor.
