Hur beskriver man Thåströms musik för en utländsk vän som inte vet något om svensk musik?
Funderar på det en stund och återkommer.
Thåström har avverkat större delen av sin turné runt Sverige och har nu landat vid Munksjöns strand i en gammal fin tegelbyggnad tillhörande Jönköpings industrihistoria. Detta känns som en självklar och perfekt miljö för en artist som Thåström. Kallt, avskalat och med en känsla av nostalgi och råhet.
Det är som förväntat utsålt med 1200 personer i publiken som visar en bredd i både ålder och stil. Thåström är en artist som tilltalar många även om han också är en profil som väcker skiftande åsikter. Vad man än tycker om honom så måste man beundra honom för den integritet och musikaliska känsla han besitter.
Scenen är låg, rymlig och ren utan en massa dekor. Kravet på 6 m i takhöjd ger också en skön känsla av space. När det väl drar igång förstår man varför scenen ser ut som den gör. Det är en otroligt välregisserad, genomtänkt och snygg ljusshow. Bland den bästa jag sett faktiskt och den lyfter verkligen hela upplevelsen.
Thåström har ett scenspråk som speglar desperationen i många av låtarna och händerna är fladdriga.
Det känns lite skönt när gitarren kommer fram ibland och fingrarna får något att sysselsätta sig med.
De flesta artister säger tack när applåderna rungar. Thåström säger varsågod. Känns logiskt för just honom.
Det här är ju inte en artist som fysiskt interagerar med publiken men på det mentala planet är han så nära publiken som det går att komma. Engagemang kan se ut på många sätt. Thåströms hjärta är engagerat spelningen igenom och publikens likaså. Det här är en typ av spelning som inte bara upplevs, den lyssnas på. På riktigt. När han sedan tar fram munspelet är känslan total.
Han sjunger mycket från nyaste plattan men tillfredsställer också dom som vill njuta av hans äldre hits. Allsången är mäktigt till ”Die Mueler” från Ebba Grön-tiden. Själv växte jag upp med Ebba Grön och spräckte mammas högtalare med 800 grader när jag var 7 år………
Konserten i sin helhet är helt enkelt jäkligt bra. Den tar tag i min själ och det är det jag vill uppleva på en livespelning oavsett vilken genre det handlar om.
Det sägs att gränsen mellan geni och dårskap är hårfin och på något sätt så personifierar hans musik och texter detta uttryck. Livet och den mänskliga naturen skildras från så många olika håll. Och är vi inte alla idioter ibland?
Så hur beskriver man då Thåströms musik för en oinvigd? Kanske är det just som en mörk spegling
av livet men som ger lika mycket livsglädje som näring åt depressiva dagar. Mörkt, tungt och äkta.
Alla vill till himlen är bland det sista som spelas ikväll. Just i himlen har nog många varit i nästan två timmar efter Thåströms många extranummer i Jönköping. En stad som numera är ytterligare en riktigt bra konsertlokal rikare.
Och jo, han säger tack på slutet och verkar själv väldigt nöjd med kvällen.
(Bilder kommer inom kort)
