The Storyreller hade den aningen otacksamma uppgiften att gå på sist på torsdagskvällen 30 min efter huvudnumret Pain. Det är inte helt lätt att hindra publiken från att gå till öltältet eller sängen men med den erfarenheten som L-G Persson (sång) har i bagaget så gick det utmärkt. Först ett par ord om Pain;
Pain levererade en jävla massa pyro, rök, laser och bra låtar men tempot i spelningen var skitdåligt och tappades helt mellan varenda låt när det blev svart, bandet gick och drack och det var helt tyst. Ljudet var kass och stora delar av publiken var besvikna över leveransen. Hade det inte varit för den underhållande basisten hade det varit riktigt tråkigt.
Varför tar jag nu upp detta i en recension av The Storyteller? Jo, därför att det återigen blir så tydligt att många ”stora” band helt förlitar sig på sina kända låtar och rekvisita för att göra en show, samtidigt som de glömmer bort att de är de själva som ÄR showen.
The Storyteller gör inte anspråk på att vara ett showband. De gör det de är bra på, spelar sina låtar med äkta inlevelse, håller upp tempot genom att inte ha paus mellan alla låtar och när det väl är mellansnack så är det ett relevant sådant. Tack!
L-g Persson har en ganska klassisk hårdrocksröst och det syns i hans kroppsspråk vad han sjunger. Texterna handlar mycket om det fornnordiska, häxbränning och andra historiska berättelser. De lever upp till sitt namn om att vara ”storytellers”.
Även soundet har inslag av äldre folkmusik även om det i det stora hela känns som ganska klassisk hårdrock. Låtarna är kraftfulla med intensivt galopperande trummor och de uppmuntrar till både headbanging och allsång.
Den största behållningen måste jag säga är Emil Westin-Skogh på gitarr. En ung och jäkligt duktig gitarrist. Det syns att han är lycklig på scen och det är så otroligt uppfriskande med unga musiker som fortfarande fullt ut visar att de lever sin dröm när de spelar. Det bjuds på många sköna riff och just gitarrerna är en central del av musikupplevelsen.
The Storyteller ger oss som är kvar en bra och röjig avslutning på kvällen. Det höga betyget ger jag just för att bandet ger mig 100 % av sig själva. Oavsett om musiken är det man har i sin Spotify eller inte, så är det framförandet som spelar roll på en konsert.
En intervju med L-G Persson finns att läsa här på Festivalphoto.
Setlist:
• And the Legends Begins (intro)
• Guardians
• Book of Mystery
• Changeling
• Eyes of the Dead
• Power within
• Trails of Blood
• Sons of the North
• Watcher in the Deep
• Moment of Truth
• Beauty is the Best
• The Storyteller
