  An atmosfärisk progressiv resa i metal-världens universum. Tre säregna band som inte låter som något annat. Tre nummer av avancerad konstnärlig musik. KB i Malmö bjöd upp till en helt galen resa där inget band följde normen.
LEPROUS
Förbanden denna kväll var verkligen handplockade för huvudakten. Norska Leprous var ett enda stort frågetecken för undertecknad. Inte hört en enda ton tidigare och stod där och kliade mig på hakan under den första kvarten. Vad är detta? Är detta verkligen bra? Tankarna var under de tre första låtarna åt det mindre bra hållet. Men ju med deras speciella blandning av Anathema, Paon Of Salvation och Threshold gick genom ens kropp, ju mer började nacken dansa. Inte fören under de två sista låtarna fattade jag grejen.
Leprous är väldigt svåra att smälta vid en första lyssning och är verkligen en slamkrypare. De växer långsamt men så fort man fattat grejen är det hur bra som helst. Sångaren och tillika keyboardisten frontar bandet längst fram vis scenkanten, vilket inte är vanligt med just en keyboardist. De levererade en mycket intressant ljudbild som varierade från kaos till harmoni. Leprous är som en ny smakupplevelse. Förs avskyr du den och vill inte ha mer, sen vid ett annat tillfälle provar du igen och upptäcker djupet, sältan som kryper upp bakom det hårda sura skalet. Plötsligt kan du inte få nog och vill ha mer.
BETWEEN THE BURIED AND ME
Between The Buried And Me är precis som Leporus väldigt svåra att ta till sig. Avancerad musik och mycket ljud på en gång. Till skillnad från Leprous så får de upp mitt intresse direkt. Även här frontas bandet av en sångare med keyboard! Lustigt sammanträffande. De har tyngden, tempoväxlingar och oräkneliga musikstilar inbakade i deras sound. Trummisen kan nog ha det roligaste jobbet en trummis kan ha! Han spelar så varierat att ögonbrynen kryper upp i pannan! Black Metal snattrande, progressivt, klassiskt heavy metal mangel och psykedeliskt rock n roll virvel! Makalös trummis.
Låtarna är verkligen lekfulla och bandet kvalificerade sig direkt in till undertecknads lista för ”köpa hela diskografin med detta bandet snarast”. Frontmannen Tommy Rogers var makalös på att skifta mellan olika alter egon. Den varierande sången och det flinka fingerspelet lyfte spelningen tillsammans med Blake Richardsons trumlir.
DEVIN TOWNSEND PROJECT
DTP var äntligen tillbaka till Malmö och åter igen på Sveriges coolaste klubbscen – KB.
Självfallet haglade skämten under och mellan låtarna. Ordet Malmö eller Malmoe i det här fallet gick tydligen att sätta in i alla lustiga sammanhang och sjuka skämt! Devin, mannen med de tusen ansiktsuttrycken regerar fullständigt på scenen och hans kompanjoner på scenen framstår som marionetter även om han tackar dem och hela sitt crew flera gånger.
Låtvalen är en salig blandning från karriären och innehöll bl.a. en akustiska uppvisning i sköna allsångsnumret IH-AH som i sig är ett bisarrt nummer då den är både känsloladdad och laddad med humor. Snabba och tyngre Ziltoid Goes Home är direkt raka motsatsen med en Devin Townsend som försöker se förbannad ut när han sjunger den. Nya atmosfäriska Higher avslutade en alldeles utomordentligt kväll.
Musikmässigt är allt Devin producerar ett enda stort kosmiskt konstverk. Varför då inte ha annorlunda instrument? Deras gitarrhalsar lyser upp med bl.a. bandets logga och inbyggda lasrar
Det var mycket publikkontakt och efter spelningen hoppade Devin ner till publiken vid räcket och noga skakade hand med alla som ville och ställde frågor till sina fans. En sannerligen god man.
Speltid: ca 95min.
Bäst: Den karismatiska Devin Townsend
Sämst: Det hårt bländade ljuset.
Setlist:
REJOICE
NIGHT
STORMBENDING
FAILURE
HYPERDRIVE
WHERE WE BELONG
PLANETS OF THE APES
ZILTOID GOES HOME
SUICIDE
SUPERCRUSH
MARCH OF THE POOZERS
KINGDOM
IH-AH
HIGHER
|
