  
När Dark Funerals europaturne vid namn ”A Declaration Of Hate” tar akt på Klubben här i Stockholm hinner man dessvärre inte till första supportbandets spelning.
Men till ens glädje är nästa akt den unga kvartetten från Umeå, Zonaria, som öppnar upp med ett mäktigt och väldigt passande filmliknande intro.
Man har självklart fått beskåda dessa en gång innan på turné med Satyricon men man kan redan nu säga att på ett år har grabbarna lyckats förbättras enormt, vilket är väldigt glädjande att se.
Zonaria ger allt redan från början, precis som det ska vara. Energin liksom exploderar och redan
Från början är spelningen perfekt och felfri.
Publikmassan är ganska gles denna afton men det är ingenting som verkar störa Zonarias framträdande överhuduvtaget. Dessvärre kan man tyvärr inte höra frontmannen Simon Berglund presentera låtarna för han liksom growlar fram namnen och han verkar inte vara så mycket för mellansnack heller. Men bland allt detta kan man urskilja att ”Contra Mundum” från den hyfsat purfärska alstret ”The Cancer Empire” framförs extraordinärt, men en aning för snabbt.
Det som man tycker är ett extremt bra uppträdande är när att bandets liveframträdande inte skiljer sig något från inspelningarna, vilket Zonaria lyckas fantastiskt med denna kväll.
Med tanke på att kvartetten är så ung, kan man dra vissa paralleller mellan dem och andra större band som med tydliga tecken har influerat Zonaria. Detta är, enligt min åsikt, absolut ingenting dåligt. Tvärtom, det är kul att se hur den unga kvartetten har inspirerats och utvecklats till någonting eget.
Man kan också tydligt se klassiska och karaktäristiska Behemoth-drag i Zonarias framträdande; munderingen och sminkningen är nästan densamma, scennärvaron och energiflödet liknar en utomordentlig Behemoth-preformance väldigt mycket. Men det är som sagt ingenting negativt alls.
Varierad setlist, extraordinärt framträdande, bestående scennärvaro, allt finns där, Zonaria har inte glömt något alls. Självklart framförs en personlig favorit ”The Armageddon Anthemn” väldigt bra och strax där efter avslöjar gitarristen Emanuel Isaksson namnet på en ny låt som framförs ikväll: ”Silent Holocast”, som också spelas felfritt och ljuder helt underbart.
Zonaria avslutar sitt utomordentliga framträdande med en av deras bästa låtar ”Rendered In Vain” som dock spelas lite långsammare än vanligt och Simons growl är en aning mörkare och blandas ut med resterande spelet och försvinner därmed ibland. Han skyndar sig även lite väl med solot som gör låten så speciell men det är knappast någonting man bryr sig om för sammanfattnings har Zonaria lyckats väldigt bra med att värma upp inför Dark Funeral.
Nästan så man blir lite nervös när man tänker på det efterhand.
När det är dags för pionjärerna Dark Funreal att bestiga Klubbens mysiga scen blir man översköjd av en våg av dryghet samtidigt som den flera minuters långvariga och energidödande introt ekar i högtalarna.
Kvintett väntar ännu längre med att gå upp på scen men när det är dags öppnar de med ”The End Of Human Race”. Redan där kan man se att Dark Funeral har gjort det här tusentals gånger men ändå slarvar de inte med någonting.
Till min förvåning måste man nämna att Dark Funerals musik faktiskt inte låter så pjåkig live, vilket man fasade inför innan, med tanke på att kvintetten spelar black metal. Väldigt överraskande bra för att vara black metal.
Man måste självklart poängtera att batteristen Dominator är en riktigt skicklig best bakom trumsetet, energiflödet är fantastiskt och man undrar hur han har kraft till att slakta trummorna låt efter låt.
Energiflödet, förövrigt, är fantastiskt och kommer från varenda bandmedlem, vilket är facinerande att se med tanke på att kvintetten är beklädd med väldigt tung och rörelsehindrande utrustning och sminkad i corpsepaint. Självklart spelas ”Bloodfrozen” och ”Stigmata” bättre än någonsin och därefter berättar frontmannen Emperor Magus Caligula följande: ”Nästa låt är pesonlig. Den handlar om hur dum i huvudet jag är” och kort därefter framförs ”666 Voices Inside”.
Efter ”Godess Of Sodomy” och ”The Birth Of The Vampiir” har Dark Funeral slaktat på rätt ordentligt i över en timme och det är dags för encore som blir singeln från den nyaste plattan: ”Heart Of Ice”.
Dominator är fortfarande lika skicklig och snabb som från början, scennärvaron har inte försvunnit och energin är fortfarande där, vilket är fantastiskt att se med tanke på omständigheterna.
”Nästa låt är från nya plattan och är tillägnad alla fruntimmer här inne!” Säger frontmannen och pionjärerna fortsätter vidare med ”Latex Queen”. Dessvärre är Domniator lite för hård på trummorna över en timmes satanistiskt slakteri gör han hål i baskaggen vilket resulterar en paus mitt i låten. Olyckligtvis ser man tydligt att Emperor Magus Caligula känner sig lite obekväm och medan ljudteknikern försöker laga hålet med silvertejp berättar han ett skämt om sex och helvete och blir förvånad över att ingen förstår.
Det avslutande numret för denna satanistiska afton blir första släppet från ny plattan, ”My Funeral” som känns väldigt bra som ett avslut. Den efterliknar varken Dark Funerals tidigare verk, därmed kan man konstatera att den varierade setlisten gjorde spelningen mycket sevärd.
Kvällen avslutas dock en aning för komiskt. Dominator, den dominerande batteristen, ger allt han har i det avslutande numret och gör hål i kaggskinnet igen så därmed ger hela bandet upp mitt i låten, tackar, bockar och går av scenen.
|
