  Alla som känner till Nightwish känner nog också till Tarja Turunen som var sångerska där i fram till 2005(?).
Jag slutade följa Nightwish runt "Wishmaster" (2000) och sista skivan med Tarja var "Once" (2004).
Men nu är det inte Nightwish vi ska prata om utan Tarjas solokarriär, och när allt började på scenen visste jag inte vad jag skulle vänta mig.
Ja, jag erkänner att jag faktiskt var lite fördomsfull.
Men så fort musiken började och hon började sjunga så fick jag svälja denna bittra fördomsfullhet.
Vilken jävla röst hon faktiskt har för att prata klarspåk, och det känns även som en lite gladare samt lättsammare Tarja på scenen som backas upp av det duktiga bandet som också röjer på bra i låtarna.
Jag kan heller inte undgå att bli lite tagen av hennes charm och skönhet, men det är ändå musiken som talar sitt tydliga språk.
Efter ett tag börjar jag dock undra om min första iakttagelse av denna gladare och lättsamare Tarja är lite påklistrat eller om hon bara är nervös, jag vet inte!
Men det var en känsla som kröp sig på.
Dock har jag samtidigt fullt upp med att njuta av musiken och faktiskt hålla tillbaka tårarna, ja så berörd vart jag och det är inte ofta.
Jag skyller på vinden som blåste i det vindstilla Skogsröjet.
Kommer jag se henne igen om jag får chansen?
Jag vet inte blir mitt spontana svar, men absolut är jag nog villig att ge henne en chans till om tillfälle infinner sig.
Dock kommer jag nog inte springa benen av mig.
Till slut så tycker jag iaf att ni/du ska ge henne en chans att se henne och förlåta henne för hennes synder i Nightwish.
Jag gjorde det med tanken "det är dags att gå vidare nu" och facit med i handen gjorde jag rätt.
//Grimgoth™ - http://grimgoth.blogg.se
|
