  Att detta skulle vara sista gången Udo Dirkschneider kör Accept låtar är väl inte första gången man hör?
Nej, men denna gång kanske det är på allvar och en sådan sak kan man ju inte bara missa.
Och det gjorde jag så klart inte heller.
Vi bjuds på "Balls to The Wall", "Burning" och "Fast as a shark", men endå kan jag inte låta bli och känna att det känns lite tråkigt.
Jag går igenom minnesbanken från andra spelningar med honom och denna känns inte riktigt som den når upp i samma höjd som dessa.
Med det vill jag väl inte säga att det var dåligt, nej jag hade nog bara förväntat mig snäppet bättre.
Låtarna sprutar på med "Living for tonite", "London leatherboys" och "Midnight mover" och jag vaknar till lite mer.
Men under "Breaker", "Princess of the dawn", "Restless and wild", "Son of a bitch" är jag klarvaken och jag har glömt den tråkiga stämningen som var.
"Up to The limit", "Midnight highway", "Screaming for a lovebite", "Losers and winners", "Metalheart", "Flash rockin man" är andra alster som kommer som en käftsmäll från scenen.
Och med det i mitt hjärta så kommer jag komma i håg denna konsert, kommer det igen i framtiden en "Udo Dirkschneider gör Accept låtar" kommer jag vara där, helt klart.
Det kommer bli intressant att få se han nu i framtiden utan dessa låtar i rockärmen, kommer vi att klara det?
Endas UDO och framtiden bär på de svaret.
//Grimgoth™ - http://grimgoth.blogg.se |
