  Den Svenska Björnstammen lever verkligen upp till namnet Sveriges Bästa Liveband (Aftonbladet, 2012). De hinner knappt gå upp på den lagom höga Babel-scenen innan man är inne i deras dansvärld. Det var det jag läste någonstans, att de gör detta för att de vill dansa.
Konsertens första låt får publiken att nästan skrika lungorna av sig. Den hop av sexton-till-tjugoettåringar som klämmer ihop sig framför scenen har nog väntat länge för att äntligen få se de sju Norrköpings-rymlingarna komma upp på scen. Hipster-skägg blandar sig med högmidjade jeanskjolar på tunna tonårsmidjor, men även hejarklacksramsor från snubbgruppen i hörnet. De skanderar "Åke, Åke, Åke!"
Bandet rör sig smidigt på scen mellan syntharna och de olika instrumenten. Jag blir ganska förundrad över hur de klarar sig utan att göra ett Dave-Grohl-dyk ner i publiken (vi tar och gör det till ett uttryck nu tycker jag).
De söta sockervaddsliknande pyjamasar de har på på scenen förvandlar dem till seriefigurer som hoppar omkring. Seriefigurer som verkligen vet hur man får med sig en publik, för när publikhavet åker upp och ner som ett stormigt hav då vet man att det är rätt. det är stormigt, men bra, och om den lilla hundrafemtiocentimeter långa tjejen i hörnet tvingar sig själv att överleva denna trängsel så vet man att Den Svenska Björnstammen är värt det.
Under låten "Country" från senaste skivan med samma namn kommer Maj Monet, som även agerade förband i början av kvällen, upp på scen. Det blir fullproppat på scen och sångare tvingas delar mic. Kanske uppstår en ytterst stel stämning, men vem bryr sig egentligen om det när hela Babel gungar av poptoner?
Mellansnacket består mycket av småfnittrig ångest över vad man egentligen ska säga under ett mellansnack. Vi skickas snabbt över till nästa låt som börjar med att bandet berättar hur en av deras flöjter är sönder och att vi därför fick nöja oss med inspelade flöjttoner. Introt till "Vart jag mig i världen vänder" sätts igång efter ett tryck på en liten skärm.
Konserten var ingen överraskning, det var helt enkelt det man förväntade sig. Det var dans, dans, dans. Det var svensk pop när den är som bäst, för det är det man får från Den Svenska Björnstammen. |
