  
Legendariska och stilbildande Paradise Lost, ett av Kbs husband, gjorde åter igen en bejublad comeback i Malmö. Denna gången utan ledige Malmö-pågen Adrian Erlandsson på trummorna. Istället fick blott den tjugoettårige finnen Waltteri Väyrynen chansen att visa upp sig. Talangen visade ett passande stoneface och gjorde inga misstag.
Att gå på en Paradise Lost konsert och förvänta sig att bli överkörd av ett energiskt och fartfyllt band vore ett misstag. Enklare sätt att bli missnöjd på efter sina förväntningar finns inte! Paradise Lost är en musikalisk upplevelse med en dyster resa inom tid och rum. Fokus ligger helt klart på musiken och inte framträdandet. Rörelsemönstret för Nick Holmes var att gå framåt eller bakåt. Gitarristen Aaron Aedy fick dock publikens ögon på sig när han fick feeling och sänkte gitarren till marknivå och spelade i fosterställning.
Sex nummer från senaste albumet The Plauge Within presenterades och detta var premiärlyssningen på det nya materialet för undertecknad. Vilken upplevelse. Soundet och låtarna kändes som ett Paradise Lost från 90-talet. Tung avgrundsdöds med gotiska melodier. Terminal var snabb och rå. Skönt att se Nick Holmes ta i med sin mörka röst. Kanske han har fått mersmak från sin medverkan i svenska dödsmetall-bandet Bloodbath? Victim Of The Past blandade deras sentida moderna stämma med den tidiga mörka. Kontraster utan dess like.
Kontraster är något som Paradise Lost är bra på att skapa. Alla låtarna är kontraster till varandra och konserten håller ett konstigt tempo. Deras snabbaste låt någonsin Flesh From Bone växlade snabbt över till deras långsammaste doom-alster Beneath Broken Earth. Taktbyten och helomkastat sound. Det är något Paradise Lost är jävliga på.
Ljudet var lite grötigt inledningsvis men rättade till sig först halvvägs in i spelningen. Dessutom kändes Nick lite mer avslagen än senast. Kändes som om han hade svårt att komma ihåg texterna til sina äldre låtar.
Avslutande Say Just Words känns uttjatad som extranummer men vilken låt! Publiken drar för första gången igång på riktigt. Dock alldeles försent för att sträcka över sin energi till bandet på scenen.
LUCIFER
Med sig som förband hade de sig det engelska 70-tals doom-bandet Lucifer. Väldigt positiv överraskning då både deras nostalgiska sound och energiska framträdande fick publiken att fatta intresse. Sångerskan Johanna Sadonis imponerade stort trots några sprickor i rösten under de högre partierna. Hon såg ut som att vara hämtad från en Rob Zombie film med mässande häxor där Johanna var den som förhäxade åskådarna med sina jordnära rörelser. Lucier var tungt och inspirerande.
PARADISE LOST
Speltid: 80 min
Bäst: Nya materialet live
Sämst: Bristfällig show
Setlist:
NO HOPE IN SIGHT*
WIDOW
GOTHIC
TERMINAL*
ERASED
PRAISE LAMENTED SHADE
VICTIM OF THE PAST*
ENCANTMENT
FLESH FROM BONE*
BENEATH BROKEN EARTH*
AS I DIE
REQUIEM
-----------------------------
RETURN TO THE SUN*
FAITH DIVIDES US
AN ETERNITY OF LIES*
SAY JUST WORDS
*Från senaste albumet |
