  När förbandet, Guds Pengar, gick på scenen tänkte jag att "okej, det här kommer vara exakt som alla andra band uppbyggda av tre tjugofyraåriga personer som va poppare när de var fjorton" och lite så var det var också. Jag vet inte vad jag ska kalla genren, men de själva vill kalla den mellanstadierock och det hade jag nog kunnat hålla med om. Som en flitig Doktor-Kosmos-lyssnare för några år sedan kunde jag inte hjälpa att känna igen sättet du framförde sin konst på. Det var uppenbart för de invigda. Som en hemlig klubb.
När det är dags för kvällens huvudband är det som att vi lämnar poppiga intergalaktiska toner för att förflytta sig till en lite lugnare strand i västra USA, nån gång på femtiotalet. Upp på scen kommer högmidjejeans, höga tofsar och mönstrade skjortor.
De inleder med en långsammare låt, vilket kändes lite konstigt, då den inte hjälpte till på något vis att få igång publiken. De lossnar dock efter ett par låtar, men det stela hipster-publiken tar knappt ett enda danssteg.
För första anblick, känns La Luz som Beach Boys, med en krydda, med en twist. Jag tror på något sätt att det är ledsamheten i musiken som sätter karaktären. Visst, absolut, det är surf-pop rakt igenom, men det som skiljer La Luz från den stereotypa retro surf-pop är karaktärern. Man känner faktiskt känslorna i musiken och texterna.
Konserten var i sin helhet en väldigt "lagom" konsert. Jag fick verkligen höra tillräckligt många "ahhh" "oohs" för att kunna fylla kvällen pop-kvot. Då och då slängdes det in lite synkroniserade högstadie-disco-danssteg, vilket fungerade utmärkt till känslan man fick av konserten.
Jag måste ge det till dem, en genre som ändå är ganska stor just nu, gör de på sitt eget sätt och det sättet verkar funka väldigt bra, iallafall om en skulle frågat de dansande studenterna framför scen. Som vanligt bland rätt många konserter så saknar jag mellansnacket. Det blir så platt utan ytterligare kommunikation med publiken och man förlorar en vital del i själva showen
Efter konserten så kändes det mest som att jag stått framför ett band som spelar en enda väldigt lång låt. Jag insåg att allt hade låtit ganska, om inte väldigt, lika varandra. De var bra, de var duktiga, men kanske lite väl platt för min smak. |
