  Roskildefestivalen. Jag har inte varit där på nio år när jag denna torsdag sätter min fot på området igen. Tyvärr en dag senare än festivalen startat, men det är också snart en vecka sedan de första campinghjältarna kom på plats och smygstartade, som sig bör. Jag och mina vänner har valt att campa också, och efter att ha släpat vår packning en kort bit in på East-campingen, hittar vi en grön plätt som om det vore en synvilla. Med lägret uppsatt hör vi en ljuvlig Ryan Adams på avstånd, men hinner tyvärr inte ta oss in till Orange stage, där han spelar denna tidiga kväll. Men jag känner stämningen på avstånd och så fort vi tagit oss in på själva festivalområdet känner jag en stark känsla av den något löjliga, men ack så framstående orange feeling. För det råder en stämning på Roskilde som jag upplevde under mina år på tidiga 2000-talet, och som verkligen ligger kvar tio år senare. Då var det fortfarande en festival som hade rest sig starkt ur en tragedi då nio pojkar dog framför den kända scenen. Nu är det helt enkelt bara ett stort monster till festival, där allting verkar fungera precis som det ska, och som har ett så stort utbud att man blir matt och mätt bara man tittar på programmet och allt som erbjuds i matväg.
Mitt första band blir Florence + the Machine, och det är något särskilt med att ställa sig längst bak med säkert 50 000 människor mellan sig och scenen. Eftersom det var ett tag sedan jag var på just denna festivalen, blir jag glad över att se folk i alla åldrar och stilar. Jag antar att det är just där Roskilde har sin enorma styrka och säljer ut vart och vartannat år. Alla och vem som helst älskar att vara här! Och jag dyker rätt in i stämningen och njuter i solen och sjunger med i låtar som Shae it out, Ship to wreck och Dog days are over. Efter denna lyckostund blir jag meddragen till en något mörkare konsert med Pallbearer. Det är inte riktigt min typ av musik, och när jag får höra att namnet kommer från de som bär kistor på begravningar blir det lite... mörkt. Metal i all sin ära, men det blir aldrig ett med mig. Men det är ändå sådana här tillfällen som är charmen med festival, man får se så mycket man aldrig annars skulle ha sett samtidigt som man också ibland missar sina favoritband. Pallbearer får mig ändå att njuta, publiken är liten men väldigt närvarande och de älskar varje stund av Arkansas-bandets spelning. Vi stannar rätt länge, innan det är dags att undersöka festivalområdet lite närmare. Roskilde har 80 matställen, vilket visserligen behövs med en festival som har kring 100 000 människor på plats, och de gör det bra! Visst, det är dyrt och inte alltid världens bästa mat, men de har ett enormt utbud. Min favorit detta året blev snabbt det mexikanska stället med en konstgjord sand och en stor hydda att sitta i och avnjuta sina nachos och den helt fabulösa frozen margarithan. Och jag måste ge tummen upp till arrangörerna för att man sällan behövde stå mer än tio minuter i kö till varken mat, öl eller toalett.
Att vakna upp i tält är en sak, men att vakna upp i tält som står rätt i solen på ett stort fält är en annan sak. Och att sedan somna och vakna till musik som gör att marken darrar, till skrik och glädefnatt hos festivalbesökare, det kan bli lite för mycket för vissa människor. Jag önskade ett par gånger att vi hade valt att bo på en tyst camping, men någonstans finner jag fortfarande charmen i att ha det just på det där festivalsättet. Det är en konstig värld, men jag har älskat den från första stund. Denna fredag när vi vaknar är Roskilde varmt, vi väljer att åka till en sjö en bit bort och får en naturupplevelse och en kontrast som heter duga. Efter ett par timmar beger vi oss tillbaka till festivalkaoset och sätter oss på en slätt utanför det stora tältet som innehåller Arena-scenen. En fantastisk scen, alltid med bra ljud och kanske min favorit på Roskilde. Svenska Tallest man on earth går på scen i ungefär samma stund som vi kommer dit, och jag känner mig lycklig som får ligga där i gräset i värmen och höra på hans fantastiska stämma. Jag har varit ett fan länge, och sett honom åtskilliga gånger, vilket gör det extra skönt att få bara få ligga där och ta in storfavoriter som The Gardener, Love is all, Where do my bluebird fly och kanske framför alla The Dreamer. Efter konserten vacklar vi ut i glädjerus mot campingscenen Apollo för att äntligen få se min nya största idol, Londontjejen Kate Tempest. Jag blir lite förvånad över att hon får spela på en scen utanför fsetivalområdet, men det är ändå en rätt stor publikuppslutning. Hon är en sån där akt som jag bara fastnat totalt för, som skjöt något rakt in i hjärtat första gången jag lyssnade på hennes låtar och kanske främst såg henne live. Hon är en stark poet, började med poetry slam och har nu riktigt sköna beats och refränger mellan sina långa haranger om sin värld i London. Det sista hon gör innan hon går av scenen efter sin relativt korta konsert är att framföra sin dikt Hold your own. Det drar fram många applåder, skrik och nävar i luften och jag känner en gemenskap och en revolutionsanda i luften, som sig bör när man lyssnar på någon som verkligen har något att säga i ett ständigt brus av Idol och topplistemusik. Ett par timmar senare och med ett stopp framför Orange för några låtar med Kendrick Lamar med tillhörande dans, är vi tillbaka vid scenen och får se en annan ny stjärnakt – Le1f. Jag råkade stöta på hans konsert på en annan festival för två år sedan, då med ett tjugotal personer framför scenen men ändå med en karisma och musik som vann mig över direkt. Nu står han framför en publik på kanske 1000 personer istället, och det känns som att han är värd så mycket mer. Och en senare speltid. Solen ligger fortfarande ganska högt på himlen, och det förstör lite av hans minimalistiska hip hop som kanske skulle passat bättre i något av tälten inne på området. Hur som helst, Le1f är en one of a kind och som en öppet gay MC har han fått slå sig fram på undergroundscenen i New York innan han blev upptäckt. Och tur är väl det att han inte gav upp, för med sina giftiga beats och stil är han en total stjärna. Senare samma kväll får jag äntligen se Goat, som jag missat helt på de svenska scenerna. Detta överhypade band är något jag inte lyssnat på heller, men jag blir fast framför scenen nästan hela konserten. Det är överlag rätt sjukt och låter som något jag aldrig tidigare stött på. Det är någon slags psykadelisk rock med afrobeatinfluenser som lätt går över i hårdare toner. Med sina masker och fantastiska kläder blir scenshowen något totalt spektakulärt. Senare samma kväll, eller snarare mitt i natten, går jag med mina vänner som är stora Mew fans för att få mig en dos av dansk indie. I många år har jag försökt sätta mig in i Mews numera rätt stora låtskatt, men jag kan faktiskt inte känna någon connection. Det är härlig stämning framför scenen och jag märker att många älskar bandet. För mig blir den en spelning i mängden och jag blir mer glad av publiken än musiken.
Lördagen är het och det går att ta på den sega stämningen som råder. Människor går i lugn takt och många besöker sjön på campingområdet för att ta sig ett dopp. Det blir en konstig kontrast när det känns som att man besöker vilken strand som helst en vanlig högsommardag. Men med några brölande fulla festivalbesökare återkommer verkligheten och jag kan inte låta bli att njuta av misären som ändå råder efter en veckas festande för vissa. Dagen blir för min del en lång uppladdning inför kvällens konsert med Paul McCartney. Jag såg honom två gånger för 12 år sedan och det är på tiden att jag får se en fjärdedel av vad som var bandet som väckte mitt musikintresse en gång i tiden, en gång till. Eftersom jag känner att hettan är oumbärlig, kommer jag också in på området rätt sent, men i tid för att se Nicki Minaj. Dessvärre är det något som inte står helt rätt till med ljudet, och eftersom vi står långt ifrån scenen blir det mest ett bakgrundsbrus tills vi ger upp. Några låtar hinns dock med och det är häftigt att se en så stor stjärna, om än på håll. Istället tar vi oss tillbaka till det mysiga Arena-tältet och får se de svenska tjejerna First Aid Kit dra av en hitkavalkad. Jag blir alltid glad av att se systrarna Klara och Johanna – de är så coola och deras samspel är inte att leka med. Även om jag kanske tröttnat något på deras sound och låtar genom åren, så är de alltid starka live. Men snart ska vi se den största stjärnan på denna festival, och det märks att många ur den äldre generationen har tagit sig till Roskilde för att se Macca. Jag njuter av varenda sekund av spelningen och står på rätt nära håll till vänster om scenen. Tyvärr missar vi därmed alla härliga bakgrundsbilder på Beatles och Paul som ung och bilder på John Lennon under hyllningslåten Here today och George Harrison när Paul tar fram ukulelen och spelar Georges fantastiska låt Something. Konserten pågår i nästan tre timmar och jag är så förundrad hur en 73-åring kan visa sig så energisk och fokuserad i princip varenda sekund av hela konserten. Det blir bomber och fyrverkerier under Live and let die och även om första delen av konserten bestod av några sololåtar avslutar han mäktigt med Beatleslåt efter Beatleslåt, inklusive Hey Jude som i vanlig ordning bjuder på en allsång utan dess like. Avslutningen är magisk med ett medley av Golden slumbers/Carry that weight/The end och jag är fylld av en euforisk känsla som sitter kvar i flera dagar efter festivalens slut och hemkomst.
På väg tillbaka till campingen för en sista natt i tält, passerar vi Africa Express som kör på för fullt. Vi dansar lite till Damon Albarns nya bandkonstellation. Benen är trötta, mitt huvud är fyllt av intryck och jag är så glad över att ha upplevt och överlevt ännu en Roskildefestival. Vi går långsamt ut från området i ovisshet om att Damon några timmar senare kommer att bäras av scenen då han vägrat sluta spela, något jag gärna hade velat se. Istället somnar jag gott och längtar redan till nästa år och allt vad det kan innebära.
|
