  Mycket har ändrats sedan jag besökte Roskilde senast för nio år sedan. Bland annat finns det numera en rätt stor scen ute på campingområdet, Apollo, och under festivaldagarna spelar minst tre band som jag sett fram emot att se under festivalen. En av de är Kate Tempest, en gudinna från den djupa Londondjungeln. Jag hade aldrig hört talas om henne för några månader sedan då jag hamnade på Berghain i Berlin för hennes turnéavlutning och blev totalt golvad. Hennes låtar rycker tag i mig på ett sätt jag sällan känt och jag fullkomligt älskar hennes vardagliga stil och faktumet att hon ser ut att vara i tidiga 20-årsåldern istället för de snart 30 år hon faktiskt är. Hon kör sin grej stenhårt, med ett självförtroende och en så stark röst att jag häpnar.
Jag anländer tyvärr lite sent till spelningen denna varma eftermiddag på Roskilde, men lyckas få höra den fantastiska The Truth, som hon kör helt utan musik vilket ger ett extra starkt intryck. Efter det kommer Lonely Daze med sina sköna beats. En röd tråd i Kates briljanta texter är att de handlar om Becky, Harry och Pete andra fiktiva personer. Hon målar en bild av hur South East London känns och är, och att de personer hon sjunger om skulle kunna vara en vän till vem som helst. Därför blir det svårt att sjunga med, vilket jag allt som oftast vill göra. Men det är skönt att stå och gunga med resten av den rätt lilla publiken framför Apollo. Trots publik och värme som kanske skrämmer bort lite levererar Kate sina texter med stor passion. De framkallar skratt samtidigt som det finns ett stort allvar och ett bra budskap bakom. Vi får höra Marshall Law och Theme From Becky från solodebuten Everybody Down från förra året innan en av mina personliga favoriter och senast släppta låten Bad Place For A Good Time. Efter det med någon låt emellan kommer ännu en storfavorit, Circles, innan hon avslutar sitt rätt korta set med den tunga The End.
Helheten av Kate Tempest, texterna och beatsen och framförallt dialekten är en dödlig kombination och jag hoppas att hon växer sig större och större. Vi behöver fler artister som bryr sig, som pratar högt och tydligt om orättvisor på ett roligt sätt och där hon ifrågasätter samhället och rappar om kärlek och livet på ett nytt sätt. När hon avslutar med den starka dikten Hold your own a cappella träffar hon rakt i hjärtat igen, och jag märker att det inte bara är jag som fått upp ögonen på riktigt för Kate, det är inte bara jag som lyssnar och det är inte bara jag som känner att hjärtat slår lite extra.
|
