  När jag äntligen sätter mig ner i gräset längst bak vid Orange stage med en iskall öl i solen efter några timmars hets mot Roskilde och tältuppbygg, kan det inte bli annat än gåshud när Florence Welch och hennes kompanjoner entrar scenen och sätter igång med What the water gave me. Jag är inte det mest inbitna Florence + The Machine-fanet och trodde först att Ceremonials var debutskivan, men känn min lycka när jag förstod att jag hade ett till fantastiskt album att gå igenom utöver det. Och sedan dess har även How Big How Blue How Beautiful släppts, så jag är nyfiken på vad det kommer att bjudas på denna tidiga kväll på Roskildefestivalens andra dag.
Detta är min debutspelning med Florence + The Machine och det blir egentligen inte alls som jag trott. Jag har fått för mig att Florence sjunger alldeles för mycket heartbreaklåtar för att det ska bli drag i spelningen, men med ett jag-vet-inte-hur-många-mannaband blir det allt annat än långtråkigt. De spelar min stora favorit och orsaken till varför jag fastnade för bandet, Shake it out, tidigt och det känns rakt igenom magiskt. Det är inte ofta man får vara med om spelningar som de på Roskilde - festivalen har överlag den absolut bästa publiken, och jag har många festivalpubliker att jämföra med. Konserten körs vidare i en skön fart med Rabbit heart (raise it up) och Cosmic love från debutalbumet och stämningen är sådär festivalskön, längst fram ligger fokus på scen, längre bak står folk och dansar och dricker öl, par eller nyfunna kärlekar står och hånglar och alla verkar njuta av livet lite extra mycket just där och då.
Efter att konserten har släpat lite på halvfart under ett några låtar får vi höra den grymma Calvin Harris-låten Sweet nothing som drar igång en dansfest utan dess like, och det fortsätter med All this and heaven too och bombastiska What kind of man. Med en något ojämn spelning i ryggen knyter Florence + The Machine sedan ihop säcken ordentligt med en annan storfavorit, You've got the love och jag-kan-inte-stå-stilla-låten Dog days are over.
|
