  Det är en speciell känsla man går och bär på timmarna innan man ska få se en av de största. Jag går runt i kvällssolen tillsammans med mina vänner efter en lång och het dag på Roskilde, solstinget har lagt sig och nerverna sitter utanpå. I tolv år har jag väntat på att få se Paul McCartney igen. När det väl är dags placerar vi oss till vänster om den gigantiska och legendariska orangea scenen. Publikhavet når redan en kvart innan start längst bak, det ser ut som att hela den utsålda festivalen är på plats.
Så står han där plötsligt med sin bas i handen och sitt fyrmannaband bakom sig. Kanske är det en akt, men jag tror faktiskt att Paul är precis så lycklig och nöjd som han verkar vara rakt igenom konserten. Bandet drar av Magical mystery tour och jag står där bland alla tusen och åter tusen människor och kan återigen inte riktigt tro att det är sant. Att det är samma människa på scen som var en del av, i min värld, tidernas bästa band. Konserten är ändå något segstartad och det tar ett tag innan Paul får med sig publiken på riktigt. Många kan inte hans sololåtar och därför blir Save us, Temporary secretary, My valentine och Nineteen hundred and eighty-five en något utdragen första del av konserten innan Paul börjar plocka fram de riktiga godingarna från den gigantiska låtskatt han sitter på. Från och med The long and winding road tar det sig rejält och sen är jag borta i en dimma av lycka, dans, skratt och tårar. Ja, jag grät faktiskt inte bara en gång, utan tre under de två timmar och fyrtiotre minuter Sir McCartney höll igång. Det blir känslosamt när han höjs upp på en stor plattform sex meter upp i luften och spelar två av sina finaste låtar. Ett mycket snyggt drag att få en liten ensam stund med publiken. Först frågar han hur många som någon gång försökt lära sig Blackbird på gitarr. Jag är långt ifrån den enda som lite blygsamt räcker upp handen. Innan han börjar spela låten säger han sedan kaxigt att det inte finns någon som verkligen kunnat lära sig den. Han kan sin scennärvaro, denna karl. Efter det får han säkert halva publiken att få tårar i ögonen då han spelar sin hyllningslåt till John Lennon, Here today. Den John aldrig fick höra, som blev som ett slags förlåt – och den låt som Paul ibland börjar gråta själv av när han framför den. Det är inte bara jag som har en stark koppling till Beatles och John, och det är mäktigt tyst i publiken under låten.
När Paul återförenas med sitt band pangas det på med Lady Madonna, Lovely Rita, Eleanor Rigby, All together now och den makalösa Being for the benefit of Mr Kite!. Paul sitter bakom piano och orgel och han skiftar gitarr till bas och verkar byta instrument inför nästan varje låt. Under första gitarrbytet påpekade han att de bytena bara var för showens skull, och vem vet – kanske är det så, men det är rätt häftigt att få se alla instrument. Förutom den legendariska Hofnerbasen, använder han även en gitarr som var med på någon inspelning på 60-talet. Magiskt! Låtarna innan Paul och hans band går av scenen första gången blir som en hitkavalkad i hitkavalkaden. Och bandet måste nämnas; Paul har spelat längre med Brian Ray, Rusty Anderson, Abe Laboriel Jr. och Wix Wickens än vad han gjorde med Beatles, och det märks. De är så sjukt tighta och har ett samspel som sitter som ett smäck. Allt låter näst intill perfekt – hela tiden. De ger oss underbara Let it be som varenda en i publiken verkar kunna, sedan en hejdundrandes Live and let die med bomber och fyrverkerier som aldrig verkar vilja ta slut, som sedan leder oss in i en avslutande Hey Jude med den obligatoriska na-na-na-allsången. Wow! Bandet går av scen och vi fortsätter att sjunga, konserten har passerat en bit över två timmar och fötterna börjar göra ont. Men vi vill alla ha mer, mer, mer. Och det ska vi få! När de kommer tillbaka blir det dans till Another girl och Can’t buy me love innan Paul och hans band fullkomligt kör över oss med Helter skelter, en av mina personliga favoriter. Slutet består sedan av en sex-sju minuter lång mash up av Golden slumbers/Carry that weight/The end och mitt leende kan inte bli större, mitt inre är i eufori och jag funderar direkt på hur jag ska kunna ta mig till Oslo och Stockholm de kommande dagarna för att få se honom igen, och igen. För jag vill aldrig att det ska ta slut.
Låtlista, Roskilde 2015:
1. Magical mystery tour
2. Save us
3. Got to get you into my life
4. Good day sunshine
5. Temporary secretary
6. Let me roll it
7. Paperback writer
8. My Valentine
9. Nineteen hundred and eighty-five
10. The long and winding road
11. Maybe I’m amazed
12. I’ve Just seen a face
13. We can work it out
14. Another day
15. Hope for the future
16. And I love her
17. Blackbird
18. Here today
19. New
20. Queenie eye
21. Lady Madonna
22. All together now
23. Lovely Rita
24. Eleanor Rigby
25. Being for the benefit of Mr Kite!
26. Something
27. Ob-la-di, ob-la-da
28. Band on the run
29. Back in the USSR
30. Let it be
31. Live and let die
32. Hey Jude
Extranummer:
33. Another girl
34. Hi, hi, hi
35. Can’t buy me love
36. Helter skelter
37. Golden slumbers
38. Carry that weight
39. The end
|
