  
Kaos, snakepits och slagsmål!
En tuff kväll på KB där det hettade till ganska ordentligt när Australienska AIRBOURNE gästade Malmö för första gången.
KB en lördag kväll och utsålt sedan en bra tid tillbaka. Med ett av världens snabbast växande band i popularitet (sin 2:a platta släpptes i dagarna) så förväntade man sig inget annat än en succé spelning. Men vad som skulle hända kunde man inte förvänta sig. Det var fullpackat och redan lite gruff framme vid scenen en stund innan förbandet skulle spela. Merchendisen började redan sina och ölen flödade inne i den kokheta lokalen.
När det såväl var dags för öppningsakten TAKING DAWN, som tagit sig hela vägen från Las Vegas var det ganska trångt och publiken var taggad.
Till tonerna av Rocky presenteras bandet och de skrikande gitarrerna brinner av i högsta hastighet. Tyvärr är ljudet riktigt sunkigt men TD gör ett sådant energiskt framträdande att de har med sig publiken på sin sida direkt. I själva verket kunde detta mycket väl varit en headliner spelning med tanke på publikens galna och högljudda respons.
Amerikanarna tackar och tar emot med stora leende och visar verkligen på spelglädje. Trummisen spelar för glatta livet och har en helt egen stil där han slänger med sina svarta trollstavar. Epilepsin hängde runt hörnet då lamporna flashade till titt som tätt. Tyvärr fick TD bara en halvtimmes speltid men de förvaltade dem väl och publiken visade att de vill se dem här igen.
En halvtimme senare när AIRBOURNE skulle spela var lokalen så full att det rann över kanten. I väntan på spelningen var trängseln längst fram… som ett krig! Det trängdes och munhögs mellan folk. Vakterna fixade fram vatten så att folk inte skulle svimma innan spelningen då många stod helt pressade mot staketet. Svetten rann av en som om man precis gjort ett tufft träningspass! Stod bara och tänkte på hur detta skulle utforma sig under konserten.
Någon sade till undertäcknad att var död! Att det bara var de gamla banden som kunde leverera. Detta var ord killen snabbt fick svälja.
AIRBOURNE ville inte vara sämre än sina Hollywood kompisar i TD utan de öppnar med ett ännu tyngre intro, nämligen introt till Terminator2. PANG sa det sen och det kändes som om man blev överkörd av ett tåg. Ljudväggen slog ner en och ljudet hade helt klart fått sig en omgång för det var klart mycket bättre nu. Det är total kaos på dansgolvet. Publiken är redan i slagsmål så de vettiga människorna går emellan för att hindra att det ska urarta helt. Det är snakepits och full rörelse i publikhavet. Det finns tom några vimplar längst fram som skapar irritation för dem som står bakom. Det dras och slits i varandra. Aldrig varit med om maken tidigare på KB.
Australiensarna river av riff efter riff och regerar på scenen. Med låtar om att dricka, rocka och tjejer så tar det vid där Bon Scott slutade och tagit AC/DC rock ett steg längre och tyngre. AC/DCs ”barnbarn” visar verkligen att de är här för att sätta sitt namn på rock-kartan.
-This song is about pussy and diamonds skriker sångaren och drar ner tempot en liten grad i svängiga Diamond In The Rough. De visar att scenrekvisita utöver massa högtalare inte behövs eller några speciella scenkläder för den delen. De lägger all krut på att leverera blytung hårdrock och basisten ramlar nästan av scenen när han headbangar frekvent mellan varven. Den killen kunde inte stå stilla.
Publiken ville inte vara sämre utan hoppade, dansade och headbangade så svetten till sist droppade ner från taket. Som om det inte räckte så regnade det även öl. Ölen slogs ur näven av ivriga headbangers och andra glömde bort att de hade en öl i näven när de hissade upp händerna i luften. Det blev inte torrare för att sångaren Joel själv slängde ut ett antal fulla ölglas i publiken. Han bjöd förövrigt på riktiga konster när han flera gånger sprängde ölburkar mot huvudet så det sprutade i hela lokalen. Något som fick publiken att skrika av glädje och vakterna på riktigt dåligt humör. Vakterna hade fullt upp med att dela ut vatten och hålla koll på publiken. Tyvärr hade de ingen möjlighet att styra upp kriget ute på golvet men de fick tag i en kille som åkte ut då han crowdsurfade! Fullt ös medvetslös.
Då alla låtarna från debutplattan är hits och där låtar som Heartbreaker, Too Much Too YoungToo Fast och givetvis Running Wild kördes igenom så var de nya låtarna väldigt intressanta. De höll riktigt hög klass och gjorde sig bra live. Born To Kill är en öldränkt rökare som visade att rock ´n´roll är starkare än någonsin år 2010. No Way But The Hard Way, ja titeln säger sig själv vad den handlar om och det är tung-gung på högsta nivå. 80 min var perfekt speltid för mer hade man inte orkat pga pulsen.
Med sin AC/DC och Bonafide liknande öldränkta rock så lämnar AIRBOURNE ingen besviken, musikaliskt sett. Även om många säker gick hem med blåmärken.
|
