  
Candlemass alltså. Det är alltid gött med en spelning inom gångavstånd från hemmet. Det är lite alldeles särskilt gött när det är Candlemass som står för spelningen. Det är den typen av band som får en att dra till med klyschan om att ”ingen presentation är nödvändig”. Men ja, vad ska jag skriva? Det är stämningsfullt och melodiskt, med sagolika skildringar till låtar. Det är tungt och jävligt hårt. Känns nästan som att en passande beskrivning vore - hör och häpna - episk doom metal. Och det hörs! Ljudet är otroligt bra. Pinsamt nog är detta min första tur till Babel i Malmö, trots min status som infödd skåning, så allt detta är nytt för mig. Det går att höra varenda detalj, och jag kommer inte på en enda liten petitess jag hade velat ändra på.
Candlemass drar igång med "Mirror Mirror" från tredje plattan, och därifrån och framåt omfamnar vi ömt åttiotalet. Förutom någon utstickare, som förhållandevis snabba "Emperor of the Void", är det tidigt material som gäller. Det blir framförallt väldigt mycket ur debutplattan, som snart fyller trettio år. Sedan ett par år är det Mats Levén som står för sången, och jag har svårt att tänka mig en bättre kandidat. Jag föll pladask för hans röst via bandet Krux, och steget därifrån till Candlemass är inte så jättelångt. Här får han dessutom chans att visa upp en ännu större bredd på sin röst, och ja, det finns inte mycket annat att göra än att falla pladask igen. Resten av bandet spelar alldeles ljuvligt. Jag kan inte det där gitarrtekniska, men det både spelas bra och låter bra, särskilt med det där underbara ljudet på Babel. De flesta i publiken verkar dock vara där för trummisen. Lika ofta som det ropas ”Candlemass” tycks det höras ett rop efter Janne.
Publiken är med i varenda sväng, och bandet är duktiga på att fria till dem. Dock ville de egentligen inte vara där, utan försökte ställa in för att kunna glo på Eurovision Song Contest, heter det i det gulliga mellansnacket. Gensvaret från den lagom täta publiken är genomgående gott, och den obligatoriska allsången under låtar som "Solitude" går verkligen hem. Till sån här musik är det givetvis passande att headbanga i takt, och fylliga frisyrer fullkomligt flyger runt i lokalen till de mer välmottagna numren. Efter lite obligatoriskt gå-på-gå-av och extranummer blir "Crystal Ball" från debutplattan sista låten. Det märks tydligt att det trots alla år är albumet Epicus Doomicus Metallicus som står högst i kurs hos gemene konsertbesökare, men det är inte heller så konstigt. Jävligt bra låtar, och en spelning med fokus på den plattan – jävligt bra. |
