|
Befinner mig på Inkonst i Malmö där femte upplagan av Slam bjuder på band till självkostnadspris. Man betalar vad man tycker och vad plånboken tillåter. Kvällens huvudakt är ”Hårda Tider” som varit topp tunnor rasande sedan 2007 och gett ut ett par fullängdare och några splitar. Jag blir fucking jävla blown away när de äntrar scenen med en energi som om de vore utsläppta burdjur.
Jag håller på att få sångaren i huvudet men backar så han ramlar i golvet på en annan i publiken och jag känner mig jättekorkad men jag vill inte ha en fullvuxen man jag aldrig träffat i nyllet. Jag vill ju helst bli presenterad först. Jag har aldrig sett det här bandet, jag kanske har hört dem, när jag googlar på medlemmar får jag ingen träff. Jag kan heller inte hitta någon info i det fina skivkonvolutet till ”Scandinavian Hardcore Insanity” så då får de förbli anonyma till namnet men jag kommer aldrig att glömma med vilken glödande energi de framför sin musik. Jag känner en platonisk samhörighet med gitarristen för han har en ”Pentagram”-tröja på sig. Det här är uppviglingsmusik av det mest positiva slag och jag gillar som fan hur välspelat och medryckande det är i all våldsamhet. Så ska det vara! Den fina mannen på sång etablerar en makalös publikkontakt och visar sin kärlek till Malmös D.I.Y-scen och streetkultur med en hängivenhet jag avundas. I det här avseendet är nog Malmö unikt i Sverige och jag blir nästan rädd när han flåsande travar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka på scenen och närmast agiterar. Love the message, men tänk på hjärtat. Trummisen är ryggraden. Han slår det här bandet rakt och samarbetet är enastående. En låt stannar särskilt länge i hjärtat och den finns på skivan jag fick med mig hem. ”Punkattityd”. Love and respect |
