  Min Stenström-lista är inte så lång (Den består av en spelning på KB i höstas någon gång, en unplugged-spelning/workshop på min skola för två dagar sedan och sen kvällens spelning.) och jag kanske inte kan alla orden till alla låtar, men Stenström känns som ens bästa vän ändå. Han känns som människan som alltid skulle vara där när mörkret faller och när man behöver det som mest.
Kvällens spelning sattes igång med hjälp av tonerna till ”Ingen fick se hur vackra vi var”. När bandet hade satt sig till rätta, justerat gitarrband och tagit en klunk vatten var, kom han insmygande. Martens-kängor och svartklädd. Människan som var bästa vän till vartenda en i publiken, människan som fick allas ögon att tindra av förhoppningar.
Han kändes väldigt hemma på Mejeriets scen. Scenen där så många innan honom har stått och där så många i framtiden kommer stå. På golvet precis framför scen var det kanske halvfullt, vilket egentligen förbryllade mig en del, då jag inte kan se annat än att Thomas Stenström skulle passa perfekt in på en lokal scen i universitets-Lund där studenterna konstant söker efter nya indie-artister att avguda. Samtidigt som att golvet framför scen känns tomt, så känns även scenen också ganska tom. Bandet står en ganska bra bit ifrån varandra och lämnar mycket plats där Thomas kan dansa runt. Han har en stil, lite hackig sådär, och om man försöker så kan man nästan se lite Thåström i hans scenspråk.
Thomas har en otrolig scennärvaro och kontakt med publiken. Det är bästa kompisen som smyger sig fram igen. Den som är jaget i låtarna, den bara blir starkare med åren, den som publiken kan känna igen sig i. Det är något av det viktigaste för låtskrivare, att de skriver så att en kan känna igen sig, vilket Thomas Stenström verkar ha en ådra för. Man kan ju vara en aning nervös när artister man tycker himla mycket om ska släppa nytt, men när det gäller Stenström behöver man inte ens vara en gnutta nervös, för allt den människan skriver verkar vara värda en Grammy, för han är en riktig poet.
När han går ner i diket mellan scen och kravallstaket, det är dock då som den riktiga kemin sätter igång och han antagligen får göra det han älskar mest med sitt jobb. Det märks ganska tydligt när man står en bit bak och observerar. När publiken blir som galna och han tittar dem i ögonen samtidigt som han ska komma ihåg att sjunga och röra sig och allt annat som händer runt omkring honom. Då ser man den där gnistan i hans ögon också.
Det var en fin kväll med en duktig musiker som vet vad han gör och vem han är. Det är skönt att observera en så bestämd musiker och om man någonsin tappar hoppet om den musikaliska framtiden så är Thomas Stenström ett praktexempel på att inget hopp ska behöva tappas. |
