  
Fredagen den 12/3 var det konsert på Mejeriet i Lund. Det var stenhårda Lamb of god från Virginia som kom. Med sig hade dom hela 3 förband, vilka var; Between the buried and me, August burns red och Job for a cowboy. Klart godkända förband, och mest intressanta var Between the buried and me, med sin unika progressiva metal. I deras musik kunde jag höra element av många olika typer av musikstilar, såsom death metal, blues, jazz och fan vet allt. Ett gäng väldigt skickliga musiker som jag gärna lyssnar mer på. Även dom andra två förbanden lät lovande, med sina olika typer av death metalcore. Medans August burns red var mer åt det melodiösa hållet, så var Job for a cowboy lite mer brutala, och deras sound lät inte helt olikt huvudbandet Lamb of god.
Efter att Job for a cowboy spelat färdigt, var det nu snart dags för Lamb of god att göra entré. Jag hade inte hört särskilt mycket av dem innan, så det skulle bli intressant att se dem spela. När jag frågade folk hur dom lät, fick jag i 9 av 10 fall samma svar: ungefär som Pantera. Och det är bara till att hålla med. Det är nog en stämpel det här bandet aldrig kommer ifrån, om dom nu mot all förmodan skulle vilja det. Bandet som låter som Pantera, med en något elakare och brutalare vokalist (ja, man kan vråla värre en gamle Pantera sångaren Phil Anselmo). För tillslut stod dom där på scenen och öppnade upp med ett stenhårt riff, som lika gärna kunde ha varit skapat av en viss grupp.
Och sen var det igång.
Det lät bra. Riktigt bra. Blytunga medryckande riff, som gjorde det väldigt svårt att hålla huvudet stilla, och starka refränger som man lätt sjöng med i. Efter en stund började jag dock fråga mig själv; när ska dom byta låt? För även om detta lät väldigt bra, så lät det också väldigt enformigt. Det fanns visserligen en variation av långsamma tunga låtar, och snabbt mangel. Men det kändes snarare som tempoväxlingar under en och samma låt än låtbyten, som det faktiskt var.
Om vi ska snacka scenframträdanden, så var det inga underhållare direkt. De hade väldigt korta repliker mellan låtarna, och här var inga ”överraskningar” i form av trumsolo eller dylikt. Vilket kanske snarare ska ses som fördel till bandet. Ett stort plus vill jag ge till den tunge basen, som stundtals vibrerade så mycket att nästan hela Lund började skaka.
En annan kul Pantera–koppling finns hos sångaren Randy Blythe, som både pratar, och går som Phil Anselmo, med samma sorts hängande axlar. Bara en liten kul detalj.
Sammanfattningsvis tyckte jag att det var en bra konsert, som tyvärr blev lite enformig. Lamb of god är nu ett band som jag gärna hör mer av, men i lagom dos, så att det förblir bra och intressant. Av 5 möjliga stjärnor ger jag denna konsert en 3:a, och en ganska så stark sådan. |
