  
Satyricon fläskar på ordentligt. Scenbygget imponerar. Det gigantiska trumsetet ser ut som ett ointagligt fort. Lamporna är precisionsplacerade och Satyrs djävulska mickstativ gör mycket för det visuella. Stämningen byggdes upp och direkt efter det skrämmande introt så slås publiken snabbt ner av den fläskiga ljudbilden. Ljudet är riktigt bra. Keyboarden ligger alldeles rätt (som allt för ofta brukar vara så svår att få till rätt) i mixen. Kompbandet känns som fullvärdiga medlemmar och röjer järnet på scenen.
Eftersom Satyricon gjorde en unik spelning med att köra låtar de aldrig kört live förut, äldre låtar och framtida låtar som inte är färdiga samt att vissa låtar var omarbetade för att få in synthen, så fick Frost jobba enormt hårt bakom trummorna. Tempobyten och variationer som inte går att räkna. Frost visade upp hela sitt register. Han visar att han är en världstrummis som inte många kommer i närheten av. Hans klanderfria avancerade spelstil imponerade stort. Tyvärr fick man ingen skymt av honom bakom den enorma riggen. Publiken var inte sena på att ge gensvar till Satyricon. Publiken höll uppe tempot under hela konserten och det var kul att se för en gångs skull.
Den nästan tio minuter långa träskvandringen Walk The Path Of Sorrow från debuten 1994 kan vara det mäktigaste som framförts på KBs scen de senaste åren. Det läskiga introt och det fläskiga ljudet med tre gitarrer och de snattrande trummorna har aldrig låtit så här bra. Det tidigare smutsiga och platta underground-soundet är nu krispigt och kristallklart. Showen ackompanjerat av precisionsriktade strålkastare och ett band som istället för att se farliga ut, istället utstrålar glädje! Fantastiskt. Satyricon är ond bråd död och wellness på samma gång!
Satyricon visade hur en nyskapande konsert kan se ut. De jamade fram material som inte är färdiga låtar än och som kommer att finnas på nästa album. Något slowmotion instrumentalt parti och ett 90 sekunder långt oldschool-mangel. Låter lovande för framtiden.
Satyr visar att svartmetall kan vara extremt rått men samtidigt går det att kombinera med mänsklighet. Han agerar som en gentleman på scenen och pratar med glad norska mellan varven. Kontrasten är påtaglig. Han är så mån om publiken att han plockade bort en glasflaska med en avslagen hals som stod på scengolvet rakt framför publiken. Något bisarrt var att Satyr drack varmt te istället för sedvanliga rusdrycker! Alla kända element inom svartmetallen krockade med verkligheten. En smäll som fick bergsrötterna att lossna.
SATYRICON
Speltid: ca 115min
Bäst: WALK THE PATH OF SORROW
Sämst: Att det inte var slutsålt
Ljud: 8/10
Publik: Närvarande och högljudd
VREDEHAMMER
Vredehammer var överväldiga att se så många hårdrockare för i deras by fanns det bara tre! Humorn sattes högt innan första ton hade tagits. Deras black/death sound ligger rätt i tiden. Det var melodiöst och mystiskt. Det lät väldigt mycket norskt med Immortal-ljudande gitarrslingor.
OSLO FAENSKAP
De unga norrmännen drog på stort. De headbangade frenetiskt till sin hardcore crossover med Slipknot-influenser. De spelade med enorm energi och levererade verkligen. Ingen gick säker när de hoppade ner på dansgolvet och röjde. Sångaren lade sig raklång bland publiken och om den moderna metal-sångstilen inte tilltalade de flesta i salongen så såg de flesta fullkomligt nöjda ut av showen.
Setlist Satyricon:
ACT I
INTRO (voice of shadows)
THE RITE OF OUR CROSS
OUR WORLD, II RUMBLE TONIGHT
NOW, DIABOLICAL
BLACK CROW ON A TOMBSTONE
FILTHGRINDER
ACT II
THE DAWN OF A NEW AGE
AGELESS NORTHERN SPIRIT
WALK THE PATH OF SORROW*
TO THE MOUNTAINS*
THE INFINITY OF TIME AND SPACE
ACT III
THE PENTAGRAM BURNS*
WOLFPACK
Jam*
WITH RAVENOUS HUNGER
MOTHER NORTH
ACT IV
FUEL FOR HATRED*
K.I.N.G.
*Satyr med gitarr
|
