  
När klockan slår 20.33 så går de två systrarna tillsammans med sitt band upp på scen. Ur högtalarna kommer något som låter som djurläten och jag känner att äntligen så har jag kravallstaketet tryckt hårt mot bröstet igen, även fast det kanske inte kommer bli så himla mycket kravaller just i kväll, men man vet ju aldrig. Runt omkring mig står människor i blommiga kjolar och riktiga skogshuggarskjortor som förväntansfullt blickar upp mot den halvhöga scenen.
De öppnar konserten med ”The Lion´s Roar”, vilket är ett bra val. Folket känner igen slingorna och omkring mig börjar direkt gunga med, men väldigt tyst och de få som känner för att sjunga med hörs väldigt tydligt. Jag tänker på hur den gitarrspelande yngsta systern, Klara, kan agera som en bra förebild för många unga tjejer som vill lära sig att spela gitarr.
De fortsätter med ”Stay Gold” och sedan ”Blue. Däremellan dök det upp ett väldigt obekvämt mellansnack. Jag har sett systrarna en gång innan och även då var mellansnacket obekvämt och kändes tvingat. Under låtarna har de otroligt bra kontakt med publiken och det är nästan lite magiskt under vissa delar, vilket gör att man verkligen märker när de känner sig obekväma.
De förklarar deras stora kärlek till bandet Bright Eyes och att de fick äran att jobba med dem på sin senaste platta. Jag tycker verkligen att man hör, i många låtar, att de har influerats av en stort smörgårdsbord av artister, men tydligast är nog ändå Bright Eyes (men med någon slags country feeling på det).
”Waitress song” spelade de fläckfritt. Hela låten var fyra minuter av trollbundna ögon runt omkring mig. Hela publikhavet gungade unisont i någon slags långsam vals. En välskriven låt vars tema jag tror att nästan alla där inne kunde känna igen sig i. Att vilja flytta långt bort och börja om på nytt. Jag ser bilder i mitt huvud av något slags romantiserat USA, långa bilvägar och småstäder. ”Ghost Town” spelar de utan att använda mikrofoner. Ifall ett band är såhär pass bra, sjunger såhär pass fint, live och utan mikrofoner så vet man att man har extremt bra och skickliga musiker framför sig.
Vi får höra historien om hur de kom i kontakt med Jack White (från The White Stripes t.ex) när de var någonstans i Texas och fick besöka hans studio. De spelar och sjunger lite av ”Seven Nation Army” och jag märker hur deras röster också, utan någon som helst tvekan, skulle klara av att sjunga rock också. Det tror man inte när man lyssnar igenom deras lugna ballader, men det funkar, det funkar väldigt bra. Jag tänker på hur mycket mer jag antagligen hade lyssnat på First Aid Kit om deras låtar lutade mer åt Jack White/White Stripes-hållet, fast då fortfarande med deras country-touch på.
Konsertens höjdpunkt var under ”Brother”, det första extranumret, som var skriven till deras elva år gamla bror. Här darrade rösterna, men det förhöjde bara stämningen och man kände hur kärleken flödade i rummet. Låten får mig att tänka på både mitt eget syskon, men också att de, Johanna och Klara, faktiskt är ute och turnerar tillsammans samtidigt som de är systrar. Jag förstår inte hur de klarar det. Jag hade inte velat släpa på min syster under en hel konsert och jag tror inte hon hade velat släpa på mig heller.
De har en tendens att skriva väldigt förutsägbara låtar. Det kommer liksom inte riktigt något nytt. I en genre där mycket av fokuset ligger på texterna så förstår jag verkligen inte hur First Aid Kit har blivit så pass stora som de faktiskt är. Vad är det för nyskapande element i låtarna som jag missa? Jag ser absolut storheten i deras röster och speciellt när de blandas, jag tycker deras låtskrivande är bra, men jag ser inte vad de har bidragit med till de olika genres som de kan räknas in i, förutom kanske att de agerar ju konstant förebilder för unga tjejer som vill ha något bevis på att det går att få sitt ”break”, även fast man är kvinna.
Jag vill ge en stor eloge till dessa kvinnor. De har min fulla respekt och även fast jag kanske inte riktigt ser det storslagna i deras musik, så kan jag nog se att deras framtid är väldigt ljus. Jag blir glad av att se två starka kvinnor på scen som inte ursäktar vad de skapar, som älskar att göra det de gör och samtidigt har riktigt kul.
|
