|
Då var vi där igen. Efter en strålande och varm sommar och tidigare utlovat bra väder under sista helgen i Augusti, så ändrade sig vädergudarna i allra sista stund. Det gråtrista vädret behöver vi inte nämna. Istället skall vi nämna alla de trogna besökarna som trotsade de spridda kurarna och tog med sig ett stort glatt humör. Många av Helgeåfestivalens besökare kan ses som stammisar då de byggt upp en liten trogen fanskara med fans som kommer i ur och skur.
Personer som jag känner igen från tidigare år som man bara träffat under Helgeåfestivalen och personer jag aldrig träffat tidigare, kom ofta fram till en för att prata. Många intressanta diskussioner fördes och särskilt då om själva festivalen och banden. Oftast när samtalen brukar leda in på den festivalen man befinner sig på så brukar allt negativt om just festivalen komma fram. Svensken är ju känd för att gnälla och klaga.
Lustigt nog under mina samtal med andra festivalbesökare, kom det inte upp något på tal i stil med att toaletterna inte fungerade eller att det hade varit jättelång kö eller uselt ljud och liknande gnäll. De negativa aspekterna lös med sin frånvaro i samtalen om Helgeå som arrangemang. Istället var det hyllningar och tummen upp. Känslan man får när man infinner sig på Helgeåfestivalen är som när man släpper ut en stor suck och slappnar av. Alla tog det lugnt och det var inget ruff eller bråk framför scenerna.
Inga festivalbesökare som stressade med att hinna med att hinna med allt.
Helgeåfestivalen är lugnets festival.
Kulturföreningen F-yra i Knislinge, personalen, vakterna och volontärerna m.fl. lyckades uppenbarligen åter igen med skapandet och utformningen utav en av Sveriges absolut mysigaste och familjekära festivaler. Var annars kan man se jordnära Thomas DiLeva, hårdrockarna i Mustasch, elektroniska Sebjak och legendariska Magnum på samma ställe? Publiken visade även intresse av att gå och smygtitta på band som låg långt ifrån deras musikaliska intresse eller kultur.
Ungdomarna som är helt insyltade på DJ´s med rök och lasershower, syntes under Di Levas avskalade konsert samt att pensionärerna svängde på höften till traditionell hårdrock. Det var en fröjd att se när banden på scenen framför en flörtade med den väldigt blandade men intresserade publiken. Helgeåfestivalen är som en enda stor fest där alla är med och ingen sitter själv i ett hörn.
För oss pressfolk är det en dröm att få rapportera från Helgeå. Här blir vi glatt välkomna och kunde enkelt röra sig över området och på så vis utföra vårt jobb på ett smärtfritt sätt. På många andra festivaler känner man sig ofta oönskad på området. Det är väl något i den friska luften ute i natursköna Knislinge som gör alla så vänliga och tillmötesgående. När såväl funktionärer välkomnar en in på området med stora leenden och trevliga fraser, då kan man inget mer än bara känna sig lugn och glad.
Stor konkurrens om publiken
Detta året var det full aktivitet utspritt i hela Skåne med diverse evenemang som stadsfestivaler, vanliga konserter och loppisar. Det var tuff kamp om publiken och som vanligt var det många i kommunen som väntade med att köpa biljett i hopp om att vädret skulle bli bättre. Tyvärr märktes det att folk inte vågade ut i sensommarvädret då publiksuccén tyvärr uteblev. Men de vana festivalbesökarna var väl förberedda med regnjackor och paraplyn. Lite tårar från himmeln störde inte de vana festivalbesökarna.
Helgeå bryr sig givetvis om ungdomarna och har därför rabatterade biljettpriser för dem. Något som uppskattas och är väldigt unikt för Helgeå då det inte är många festivaler som har det systemet.
Området
På området fanns det två scener som var strategiskt placerade bredvid varandra. Scenerna är mer eller mindre identiska med varandra och konserterna överlappade snyggt så man missade inget band om man nu ville se alla framträdande. Jättebra planerat och speltiderna var alldeles utmärkt beräknade. Banden spelade oftast mellan 45-60 minuter och speltiderna hölls väldigt bra.
Bajamajorna fanns det gott om och de var lättillgängliga och det var aldrig några direkta köer. I matväg fanns det fem riktiga matstånd samt några snacksbarer med godis och korv. Utöver den typiska festivalmaten som bl.a. langos, kebab, hamburgare och viltkebab så fanns det även hemgjorda toasts, baguetter och rökig karré. Något för alla med andra ord. Fullt tillräckligt.
I lättare underhållningsväg fanns det några tivolivagnar med lotto-spel och bollkastning. Några marknadsstånd med T-shirts och diverse föremål fanns även utplacerade på olika ställen. Själva festivalområdet längs med Helge å med sina stora fina ytor inramade av träd och vatten, gjorde det lätt att hitta på området. Något som många hittade till var öltältet. Öltältet blev ett populärt tillhåll för många, särskilt under regnskurarna och möjligheten att se konserterna på de båda scenerna från öltältet var helt ok.
Fredagen
Fredagen började lite försiktigt vid halv fyra tiden med metal-akten Avengus. Fredagens program var rätt intressant och musikaliskt väldigt spritt. Hårdrock, rock och metal trängdes med elektronisk dansmusik, jordnära yogamusik från kosmos och skånsk ölhävar-rock. Ett program som lockade väldigt olika personligheter. Besökarna droppade sakta men säkert in efterhand som de kom hem från skolan och jobbet.
Min första konsert för dagen var Heavy Tiger från Stockholm. Ett nytt band jag fick bekanta mig med och som satte sig som en smäck. Tjej-trion levererade rak och enkel hårdrock i sann 70-tals anda. Detta i klassisk utstyrsel för den eran. Riktigt skönt lir och musik som var lättsmält. Direkt efter fick jag uppleva en hysterisk spelning med metalbandet Skitarg. Skitarg gjorde förövrigt sin andra spelning på Helgeåfestivalen.
Denna gången bjöds publiken på extra mycket lössnoppar! Skitargs satir och galenskap är fantastiskt rolig om man har sinne för låg humor. Då menar jag riktigt låg humor. Fruktansvärt sexistiskt , äckligt och alldeles underbart på samma gång! Skitarg levererade sin chockrock med extra allat och det var med en märklig bisarr känsla i magen när man 10 minuter efter spelningen stod och kollade på Thomas Di Leva! Vilken omställning.
Thomas Di Leva körde ett mysigt och fartfyllt set med sin akustiska gitarr, kompad av en skicklig keyboardist. Publiken borde normalt sett vara lugn och harmonisk med fötterna rotade djupt i marken och överkroppen svajande i takt med musiken till en Di Leva konsert. Nej då. Istället var det full fart på publiken och t.om. så galen att en kille bars fram över huvudena i publiken! Thomas själv såg väldigt fundersam ut i något i stil med ”var har jag hamnat egentligen?” och fortsatte spelningen med sitt glada humör.
Kvällens största publik hade nog rikskända Joddla Med Siv. Vilket ös de hade! Deras framträdande och musik går inte av för hackor. Turkosa byxor med blommor på, motorcrossjacka och zebra-outfit! Där har vi några riktiga män med hår på bröstet och klädsmak. Släng dig i väggen Ronny Svensson med dina bleka hawaii-skjortor! Joddla Med Sivs rätt i nyllet med hela underredet-framtoning var fenomenala. De räddade den gråmålade fredagskvällen.
Nytt för i år var det gigantiska lufttältet som var just det – gigantiskt! Aldrig sett något liknande tidigare. En stor vit uppblåst fyrkantig låda! Tältet hade ersatt Studiefrämjandets mindre scen och tanken med det upplåsbara tältet var att husera house-musiken som en handfull DJ´s stod för. Helgeåfestivalen ville i år förnya sig lite med att haka på trenden med DJ´s och housemusik som drar storpublik på festivaler längre upp i landet. Helgeå ville med detta inslag locka till sig en helt ny publik.
Förnyelsen slog kanske inte ut i blom då den riktade publiken uteblev. Det känns som om Helgeå har sin kärnpublik inom rockmusik och folkkära artister. Tyvärr fick tältet inte visa sin fulla potential på sena fredagskvällen då regnet ställde till med lite problem. Det platta taket klarade inte av vattnet och tältet stängdes av som säkerhetsåtgärd.
Att tältet blev avspärrat resten under kvällen innebar inte att lördagen skulle bli lidandes för det. Istället visade Helgeåfestivalens ansvariga ett riktigt krafttag. Ett robust och stadigt partytält sattes snabbt upp och lördagens aktivitet i tältet var räddad.
Fredagens huvudnummer stod Sebjak för. Denna ensamme DJ´n stod kanske inte för den största publiken under dagen. Tvärt om. Sebjak hade en av de mindre publikerna under hela dagen. Kanske den minsta publiken en headliner akt haft på festivalen någonsin! I alla fall under de första 5-6 minuterna som jag orkade med. Visst jag kan erkänna att jag känner mig gammalmodig och inte begriper mig på den här moderna tekniska musiken som blivit så omåttligt populär. Men något jag begriper mig på är liveframträdande och vad som är viktigt med det. Publikkontakten är a och o. Något som Sebjak helt glömt bort.
Under första låten stod Sebjak bara där och vred på sina reglage och tryckte på sina knappar och kliade sig på skalpen. Detta utan att en enda gång tittat ut mot publiken. Därför valde jag att gå där ifrån och kan inte uttala mig om han senare höjde på hakan och visade publiken att han var där eller inte…
Det roligaste var att stå och lyssna på de andra besökarna, som passerat 30-sträcket som stod och pratade om att deras hemmastereo skulle göra sig bättre på scenen. Jag var beredd at hålla med. Usel scennärvaro av Sebjak. Det kändes mer som att den här musikkulturen mest hör hemma i betongdjungeln och har inte smittat av sig på landsbygdens ungdomar… Ännu.
Lördagen
Lördagen hade två riktigt stora nummer att bjuda på. Omåttligt populära Mustasch med den karismatiske frontmannen Ralf Gyllenhammar och det legendariska rockbandet Magnum från Birmingham.
Det friska vädret höll i sig från igår. Det var konstant mulet och skurarna tog sig allt eftersom dagen löpte mot sitt slut. Det märktes att publiken var trött på det men gjorde vad de kunde utav situationen.
Deville från Malmö levererade blytung hårdrock. Det var så tungat att de fick stå bredbent på scenen för att inte tippa framåt med sina instrument. Devilles hemmabryggda metal av modern heavy metal, sludge och amerikansk radiorock, gick rakt in i mitt hårdrockshjärta. För att inte ha hört en enda ton med dem tidigare till att bli totalt överkörd under 45 minuter. Det är kul när man kan gå på festival och upptäcka något helt nytt. Därför är det jätteintressant när inte alla banden på postern är världskända. Man måste våga upptäcka något nytt.
Ett annat band som överraskade lika stort, om inte mer, på mig var Robert Pehrssons Humbucker. Bandnamnet tydde (humbucker = pickup, en del på en gitarr)på att det var någon form av gitarrbaserad musik. Det var det också. Enkel traditionell hårdrock som hyllade 70-talet. Då bandet är in sin uppstart så fanns det kanske inte så många egenskrivna låtar att välja på, så några snygga covers smög sig in i setet. Robert presenterade coverlåtarna i tron om att många i publiken inte kände till originalen.
Låtar från Roy Gallagher, Tom Petty och mäktiga REO Speedwagon smälldes av som några riktigt tunga kanoner. Deras egna låtar lyfte dock hela konserten på egen hand. Deras låtar var så pass starka. Stryktåliga låtar och sköna melodier. Grymt sound och tvättäkta rock n´ roll. Lysande framträdande. Robert Pehrssons Humbucker gav mersmak. Det är kul när man får den känslan på en festival. Att upptäcka ny musik.
Amerikanska Warner Drive har blivit något av ett husband på Helgeåfestivalen! Konstigt nog har de spelat hela fyra gånger på festivalen de senaste tre åren! Bara en sådan sak att flyga från Kalifornien för att spela i Knislinge… De minglade runder bland fansen på festivalen under hela lördagen och fullkomligt njöt av tillställningen. De var hur glada som helst trots det usla vädret.
Det roligaste och konstigaste man som fan kan uppleva är när man själv står och kollar på en konsert och plötsligt kommer någon oväntat och knackar en på ryggen. När man sedan vänder sig om och blir snabbt omkramad innan man ens hinner reagera på vem det är för att sedan upptäcka att det är trummisen i Warner Drive! Det är ovanligt att artisterna gör så. Speciellt om man inte träffats mer än en gång om året de senaste tre åren! Jag personligen känner inte igen mina grannar när jag ser dem på gården!
Warner Drive bryr sig verkligen om sina fans. Helt otroligt vilken energi de lägger ner. Att de sen orkar stå på scenen och fullständigt explodera av överflödig energi är ytterst otroligt. Warner Drive stod för en av festivalens om inte festivalen absolut bästa spelningar. Den långe sångaren var helt makalös. Han var överallt och sparkade med sina kilometerlånga ben och flaxade med sina långsmala armar.
De hade även nytt material med sig. Så pass nytt att nya skivan släpptes knappt ett dygn innan de steg på scenen! Vågar vi tro på en femte spelning år 2015? Vi får hoppas på det i alla fall.
Mest motgångar under festivalen hade nog Magnum då deras spelningar nästan regnade bort. Bob Catley med manskap gjorde dock det bästa av situationen och bjöd på klassiska 80-tals dängor. Trots att många tog skydd i öltältet långt ifrån scenen, så gjorde Magnum allt för att underhålla de som stod i ösregnet. Magnum har turnerat i över fyrtio år men trots det var de nog en ny bekantskap för många i publiken.
Tyvärr var Magnum 5-10 minuter sena ut scenen och det gjorde att de inte hann spela sitt inplanerade extranummer. När de gick av scenen började scenarbetarna direkt montera ner deras scen. Trots det så ville Magnum köra sitt extranummer. Keyboardisten Mark Stanway gick bestämt ut på scenen och drog igång introt till Sacred Hour trots att den gigantiska backdroppen direkt bakom honom höll på att hissas ner, men blev avbruten av scenansvariga. Det kallar jag hängivenhet åt sina fans.
Partytältet direkt nedanför entrén drog gott om allsångsglada som fick festa loss med några härliga trubadurer. Det kKändes som ett härligt och friskt inslag i festivalen. All förnyelse är inte av ondo. Trubadur-inslaget får gärna återkomma i någon form nästa år.
Festivalens avslutande akt var inga mindre än göteborgarna i Mustasch. Ett Mustasch som gjorde precis tvärt emot vad jag förväntade mig att de skulle göra. De hade en helt naken scen. Ingen backdrop. Ingen speciell ljusramp. Inget. De var bara bandet på scenen. Thats it! Trodde då för en stund att spelningen skulle bli väldigt avskalad och tråkig. Så fel jag kunde ha.
Istället för att spela sina låtar som de alltid brukar till punkt och pricka så flippade Mustasch ur fullständigt. Inte en enda låt spelades ”rätt”. Taktändringar och snabba omställningar skapade en helt ny dynamik. Låtarna byggdes upp helt annorlunda och det kändes som om de improviserade under varenda låt. Om detta nu var ett test som de vågade dra inför Helgeåfestivalens publik så var det sannerligen ett genidrag. Sällan har jag haft så roligt under en Mustasch konsert. De gamla låtarna hade fått nytt liv.
David (gitarr) improviserade hej vilt under och mellan låtarna. När han väl släppte fingrarna från strängarna så greppade han tag om ett par trumstockar och bankade skiten ur Jejos trumset. Även Jejo var på lekhumör och spelade precis hur han kände för under hela konserten. För mig var detta 19e gången jag såg Mustach och det är så himla skönt att se bandet ta ut svängarna ordentligt.
Ralf själv är den han är. Jävligt självsäker och drar till sig allas blickar. Med den nya skivan i ryggen har han kommit ner lite på jorden. Han vågar lägga ifrån sig gitarren och kör bl.a. discotunga I Hate To Dance med mikrofonen i högsta hugg. Ralf som vanlig frontman utan gitarr funkar finfint och han borde lägga gitarren oftare (för att skapa variation i konserterna).
När väl konserten är över och bandet lämnat scenen till tonerna av Starships klassiska We Built This City, så står Ralf ensam kvar på scenen och tackar publiken och poserar glatt till publikens förtjusan. Även efter outrot står han kvar och vill inte lämna. Mustasch var värdig avslutare för en lyckad festivalhelg.
Helgeåfestivalen år 2014 hade genomfört en saftig förändring mot tidigare år. Studiefrämjandets lilla scen ersatt av ett lufttält med DJ´s och trubadurer. Frågan är nu om det var bra eller dåligt. Vissa personer jag pratade med tyckte det var synd att lilla scenen var borttagen. Andra älskade inslaget med trubadurerna under lördagen.
Jag tyckte allting flöt på under festivalen och ljudet var bra på många av spelningarna. Gratis utdelning av vatten och andra detaljer gjorde att publiken stortrivdes. Festivalen bjöd på många oförglömliga spelningar och trots det usla vädret längtar jag redan till nästa års upplaga av Helgeåfestivalen.
Stort tack Helgeåfestivalen för en minnesvärd helg.
Vi ses 2015 |
