  Första gången någon spelade musik för mig och presenterade det som black metal var det faktiskt Shining jag fick höra. Första bandet i genren jag såg live var långt ifrån Shining. Det här blir faktiskt första gången jag ser Shining live. Det är dag på Hellfest i mellersta Frankrike, och soltortyren är på högsta växel. Lyckligtvis skänks vi ett välbehövligt mörker av det stora blå tältet scenen befinner sig i. Dessvärre hjälper det föga mot värmen, så tältet blir mer eller mindre en stor blå bastu. Publiken, som till mängden ungefär står i proportion till tältet/bastuns storlek, står och svettas halvt ihjäl, och med den genomsnittliga nivån på festivalhygienen märks det på lukten. Lyckligtvis är inte väntan lång innan Shining tågar upp på scen och utan vidare drar igång med ”Han som hatar människan” från senaste ordentliga fullängdaren, ”Redefing Darkness”. (Senare släpptes nämligen en fullängdare med demoversioner av äldre material som fick titeln ”8½” för att markera dess status som ”mellanalbum”.)
Vad som märks av fort är att ljudet, precis som på de flesta scener i årets upplaga av Hellfest, är ganska kasst. Skillnaden just för Shining (och även Gorgoroth på samma scen senare under kvällen) är att det här ljudet inte är en nackdel överhuvudtaget, utan passar alldeles utmärkt med deras typ av musik. Eftersom de under kvällen bara spelar material från 2007 och framåt, plattor som har ganska ”fin” produktion, blir det en kul omväxling med lite skitigare ljud. När inte ens det trista ljudet är ett minuspoäng finns det inte direkt något att höra som drar ifrån. Det skulle i så fall vara att den mer finstämda sången ligger lite väl lågt i mixen. Trummorna smäller som de ska och gitarrer och gitarrsolon slinker ner utan problem. Peter Huss gitarrsolon låter känslofyllda och ganska unika för den här typen av musik, men passar som handen i handsken och har kommit att bli väldigt karaktäristiska för Shining.
”Förtvivlan min arvedel” verkar vara en hit, och folk vaknar till, värmen till trots. Frontmannen Niklas Kvarforth går runt som en rockstjärna, gör miner och räcker fingret åt publiken. Hans gester ackompanjerar sången väl: när han vrålar tar han i från tårna och sträcker ut sig, när han väser händer det att han krälar på scengolvet. Till och med när han sjunger rent märks det på att han stannar till och ser lite mer finstämd ut. Jack Daniels-flaskan håller han hela tiden i ett stadigt grepp, och under följande ”Människa o'avskyvärda människa” ser han även till att basisten får sig en sup. Som mellansnack påpekar han att han tror att Iron Maiden spelar på festivalen, och därefter är det huvudstupa in i den största tänkbara publikfavoriten i Shinings fall: ”Låt oss ta allt från varandra”. Publiken är lyrisk, trummorna låter högt och till och med samplingen från filmen ”Prozac Nation” är med. Efter publikens uppspelthet under den låten blir avslutande ”For the God Below” lite som en nedvarvning. Sen är det slut, halva bandet tar selfies med ryggen mot publiken, och vi i publiken har noll anledningar att gå därifrån missnöjda.
Senare samma dag pallrar jag mig smått överförfriskad till presstältet/bastun. Här ska jag intervjua Shinings gitarrist Peter Huss, som också är bandmedlemmen som varit med längst, bortsett från frontmannen Kvarforth. Jag träffade på Huss tidigare under dagen och påpekade att jag skulle intervjua honom senare. Det hade han ingen aning om. Bland det första jag får höra när jag senare möter honom är därför: ”Du hade rätt!”. Skönt att snacka med en svensk för en gångs skull är det tydligen med. Den senaste tiden har aktiviteten i Shining-lägret legat på en ganska bra nivå, och mer ska komma. Materialet är i princip klart, och maskineriet ska börja dras igång i September.
- Nu blir det ju aldrig som man har tänkt, men tanken är att den ska släppas i början av nästa år, säger Huss försiktigt.
- Jo, de flesta jag snackar med brukar få ut sin platta månader efter datumet de anger.
- Ja, precis. Men jag tror rent teoretiskt sett att det finns en möjlighet att den kommer släppas i februari. Men jag tar inte gift på det!
Låtarna lär dyka upp live först efter plattan är släppt. Han påpekar dessutom att de har en del låtar från ”Redefining Darkness” de ännu inte spelat live. Den här kvällen spelade de två ur den plattan, och resterande tre låtar även de från den senare hälften av bandets alster. Jag påpekar att det bara är låtar som skrivits sedan Huss blev en del av Shining.
- Ja, det är sant. I och för sig har vi inte alltid gjort det. Ett tag spelade vi jävligt mycket gamla grejer, och sen började vi tröttna på det. Sen när sexan och sjuan kom började vi köra mycket därifrån, och när senaste kom mycket från den också, givetvis. Men nu har vi börjat repa in de riktigt gamla låtarna igen. Fast det är inte riktigt festivallåtar.
- Så typ från de tre första, sådär?
- Japp. ”Fields of Faceless” har vi ju kört.
Det blir något jag reagerar på. Tidigare på campingen stötte jag nämligen på ett par fransmän som letade efter Famine, från franska black metal-akten Peste Noire, som tydligen befinner sig på området. Han lade nämligen sången på demoversionen av den låten på ”8½” som släpptes förra året, vilket fick mig att misstänka ett eventuellt gästspel under dagens spelning.
- Tanken var det. Han har gästat oss förr. Förra turnén spelade han med oss i, ja, det var på något Frankrike-gig nånstans. Så åtminstone ett gig har vi gjort tillsammans. Vi har fan gjort mer än ett, faktiskt! Men det är ju samma sak där, det är en kul grej, men det är inte riktigt en festivallåt heller. När man har fem låtar, då vill man ta de som är mest aktuella. Och vissa låtar måste man ju spela.
När festivalens dåliga ljud kommer på tal påpekar han att den här sortens gig är väldigt svettiga för deras ljudtekniker; de fick nämligen vara utan soundcheck.
- Man hinner ju linechecka och se så grejerna funkar, men man har ingen aning om hur det kommer låta ut, så de första två låtarna går ju egentligen åt åt det, säger Huss smått uppgivet. De rättar till det under tiden, men sen helt plötsligt, ja, fan, då är giget slut. Och då har det varit liksom två med med dåligt ljud och tre med bra.
Shining har en del kontraster albumen emellan, och inget album låter som det andra. Därför är det egentligen inte konstigt att det märks en skillnad mellan soundet på fjärde och femte plattan, till vilken Huss rekryterades. Om han har påverkat Shining i någon särskild riktning, eller satt sin prägel på bandet, har han svårt att ta ställning till.
- Det som jag kanske har gjort, jag vet inte, det är ju svårt att se det objektivt själv också, det är att jag tagit en, eftersom jag inte har nån black metal-bakgrund och därför inget att tillföra black metal. Det jag har tillfört har varit från andra grejer då, på gott och ont.
- Det märks. Särskilt på dina gitarrsolon, då hör en direkt att det är du.
- Det beror också på att jag är uppvuxen med riktig gitarrbaserad musik. Europe till exempel.
Samtida musik har Huss däremot svårare att uttala sig om. Han är tydlig med att han inte är negativt inställd till det som släpps, tvärtom, men det fastnar helt enkelt inte. Vid det här laget tittar killen från skivbolaget in, och jag hinner knappt med en sista fråga om som ändå inte hinner besvaras ordentligt. Sen är det klart! |
