  I år lockar Hellfest med både Black Sabbath och Iron Maiden som dragplåster. Nu är det dags för sistnämnda, och publikhavet är enormt. Soltortyren börjar lugna ner sig, och i det svalare alkoholdoftande vädret är energin på topp. Helt smärtfritt är det dock inte. Hela 2014 års upplaga av Hellfest lider av dåligt ljud, och detta gäller även Maiden. När de går på med ”Moonchild” är det svårt att påstå att det låter annat än förjävligt. Visst, det går att uppfatta att de gör bra ifrån sig, och Bruce Dickinson låter verkligen som det flyglarm han blivit känd för, men detta till festivalljud-varianten av en griffeltavla. Ljudet till trots är det som en Maiden-spelning brukar vara: Bruce springer runt, snurrar, dansar och hoppar, Steve Harris sjunger med i precis allt, ofta medan han håller sin bas som ett maskingevär, och de otaliga gitarristerna är lite överallt och bränner av nåt solo emellanåt. Trummisen Nicko McBrain är lika pigg och sporadisk som alltid, och spelar aldrig samma sak som sist en hörde honom köra samma låt.
Maiden är fortfarande inne på sin repris av ”Maiden England”-turnén, vilket innebär att scenen är dekorerad i ”Seventh Son of a Seventh Son”-tema, och att många av albumets låtar dyker upp under kvällen. Jag såg en spelning under samma turné för ett år sedan, i Gdańsk i Polen. Där hade Maiden inte varit sedan de körde den ursprungliga ”Maiden England”-turnén för nästan 30 år sedan. Publiken var svältfödd på Maiden, och folkfesten var ett faktum. Trots att det i princip är samma spelning blir det en enorm skillnad. Här ser jag inte lika många lyriska och galna Maiden-fans, men desto fler till antalet. Tiotusentals fler. Det märks. När ”2 Minutes to Midnight” bränns av börjar allsången komma igång på allvar, och på den nivån håller den sig resten av kvällen. Alla sjunger med när de kan texten, och många gör det även när de inte kan.
”Revelations” var en av låtarna jag fastnade för allra mest när jag på allvar upptäckte Maiden. När de den här kvällen börjar spela låten känner jag först inte igen den. Så dåligt är ljudet! Om det på allvar börjar rättas till under eller efter låten märker jag inte, men längre in på spelningen finns det inget att klaga på. ”The Trooper” och ”The Number of the Beast” radas upp direkt efter varandra, och publiken kan givetvis inte bli mer lyrisk. De som inte sjunger med är fullt upptagna med att bröla. Knappt nån är tyst. Mellan låtarna snackar Bruce förövrigt en hel del franska, och meddelar fortlöpande resultaten på den pågående VM-matchen mellan Frankrike och Schweiz. Under ”Run to the Hills”, vilken givetvis gör publiken galen, träder jätte-Eddie fram och slåss med Dave Murray, precis som sig bör. Och det är lika kul nu som varenda gång tidigare.
Med titelspåret ur plattan ”Seventh Son of a Seventh Son” blir det teatraliskt och dramatiskt. Ett par överdimensionerade ”levande ljus” dyker upp i bakgrunden tillsammans med en gigantisk Eddie, en stor orgel åker fram och Bruce byter till och med frisyr under låtens gång. Extra storslaget och minnesvärt blir det när smällare knallar loss i takt med orgeln en bit in i låten. Sen kommer den där superfolkliga låten som alla instinktivt sjunger med till: ”Fear of the Dark”. Med en enorm publik och ett klanderfritt framförande på alla fronter får den precis samma genomslagskraft som alla de där kända live-videorna du kan hitta på nätet. Sen avslutar de med låten ”Iron Maiden” och allt är fulländat och publiken är nöjd.
Fast Maiden brukar knappast vara så hemliga kring sina extranummer. Inte långt därefter börjar ett tal av Winston Churchill ljuda i högtalarna. Få i publiken missar vad det handlar om: nu är det dags för ”Aces High”. Bandet exploderar fram på scen precis lika energiskt som när de gick på första gången, och tydligt är det att de är långt ifrån klara med oss. Från andra världskriget kastas vi sedan tillbaka till konceptplattan ”Seventh Son of a Seventh Son” med ”The Evil That Men Do”. Med det snabba galoppvansinnet vrider de ur den sista energin vi har kvar. Sen blir det en till. Som så många gånger tidigare avslutar Iron Maiden med ”Sanctuary”, och modifierar den för att få plats för lite publikinteraktion. Efteråt ljuder Monty Pythons ”Always Look on the Bright Side of Life” ur högtalarna som en bekräftelse på att det är slut på riktigt denna gången. Jag har svårt att tänka mig att någon går därifrån missnöjd. På grund av ljudet är detta utan tvekan den sämsta Maiden-spelningen jag varit på, och till och med jag går därifrån med ett stort leende på läpparna. |
