|
Första dagen på Inferno i Oslo är som en dröm för hobbymotionären. På en tidsram om fem timmar ska 22 band spela, och spelningarna är uppdelade på åtta klubbar runtom i centrala Oslo. Min första hållplats blir John Dee för att se öppningsbandet Kampfar. Efter att ha fixat festivalarmbandet i sista stund är jag framme utanför lokalen precis i tid. Dessvärre är många andra det med. Kön möter ett totalstopp och de får bara släppa in samma antal som går ut därifrån. Utan att tänka på det råkar jag fuska mig förbi en portion av kön när jag träffar på en vän, så jag missar bara kanske halva spelningen. Väl inne är det givetvis knökfullt, och jag får ställa mig ett trappsteg upp nära baren för att ens kunna skymta bandet. Musiken är den lättare typen av black metal, och inte alltför sällan finner jag mig gungandes till någon ljuv melodislinga. Det går hem hos publiken och är ett alldeles ypperligt band att inleda festivalen med. Frontmannen Dolk gör dessutom ett väldigt fint jobb, och sätter några långa, utdragna väsningar vid vissa partier som har det där lilla extra.
Och så var ju motion ett stående inslag på onsdagen! Efter överfyllda John Dee blir det dags att skynda vidare till klubben Blå för att se norska Slegest och Alfahanne från Eskilstuna. Lokalen är lite mer gles till folket och aningen sjaskigare. Verkar ursprungligen ha varit någon gammal industrilokal, och det passar perfekt för kvällens band. Här handlar det om lite rockigare band; Slegest spelar tung metal, men kör allt som oftast något catchy riff över vanliga rockkomp. Riffen håller, och därför håller Slegest. Bonusroligheter som att de vid nån låt drar fram en saxofon är ju underhållande, det med. Alfahanne är ett rockband av den lite (läs: mycket) skitigare typen. När de springer in så gör de det med eld. En bandmedlem hoppar runt och drar på för fullt med kombinationen tändare och sprayflaska, och stämningen som sätts här håller i sig genom hela spelningen. Sångaren är en regelrätt rockstjärna. Iförd en fluffig hög hatt är han så livlig att han gärna glömmer bort att spela gitarr emellanåt. Han är dock inte den enda duktiga gitarristen i bandet, så inget spelande gör sig saknat. Sången är av en aningen ovanligare variant, och det överförs verkligen väl och likt live. Publikfavoriten blir utan tvekan ”Indiehora”, under vilken V'gandr från Helheim dessutom gör ett vackert inhopp. Även avslutande ”Alla Ska Med” drar upp publikenergin till en underbar nivå. Kort sammanfattat med ett citat:
”Nu vill vi se lite moshpit, lite punk, det är det det handlar om!”
Kvällen avslutas i källaren till John Dee och Rockefeller. Bushwick heter stället. Där finns ingen direkt scen, och det passar alldeles utmärkt för Trepaneringsritualen. En man iförd en blodig och skitig huva uppenbarar sig. Hängsnara som slips. Häromåret påpekade jag i min recension av en Horna-spelning att det var tur att jag är såpass (konstant) allergisk att mitt luktsinne praktiskt är satt ur spel. Det hjälper föga här. Lukten av ruttet blod och svett borrar sig in i näsborrarna och sitter kvar kvällen ut, timmar efter terrorn är över. Musiken är svårbeskrivlig. Det blir lite av en naturlig övergång från noise-spelningen med Toft i samma lokal strax innan. Samma tjocka vägg av ljuvligt oväsen är där, fast nu gör sig vissa konventionellt musikaliska aspekter lite mer märkta. Något som låter som gitarr-reverb återkommer, och rytmsektionen är mycket mer påtaglig. Allt förutom skriken och det desperata jämrandet är förövrigt förinspelat, så all fokus riktas åt den kusliga blodiga figuren som är obehagligt närgången och stirrar ner folk. De som vågar stanna kvar verkar vara lika delar förtrollade och lika delar skräckslagna. Det är inte alltid en utsätts för något som detta, så Trepaneringsritualen är definitivt ett minne att bära med sig.
Min torsdag inleds med danska Eldjudnir. Det är inte riktigt min kopp te, de regelrätta black metal-partierna går hem, men de mer atmosfäriska och utsvävande delarna gör det inte. För den delen är det dock alltid kul att se band som gör mer än att bara spela rakt upp och ner (de hade häftiga svarta munkkåpor). Och jag är lite extra svag för skickliga och underhållande trummisar. Eldjudnir har en sådan. De flesta spelningar på John Dee varar bara 25 minuter, så även om det är samma scen så behöver jag inte vänta länge tills det är dags för Thyrgrim. De spelar black metal, helt enkelt. De ser ut som ett black metal-band och de spelar black metal. Det är varken särskilt skitigt eller för polerat, men ilskan är total. Alla har corpsepaint, sångaren är ursinnig och basisten är fullkomligt gigantisk. Låtar som arga ”Niedergang” och avslutande ”Sterbend” slår extra hårt. De plockar inte många poäng på att vara nyskapande, men det de gör gör de jävligt bra, så det finns verkligen ingen anledning att gå därifrån missnöjd! Efter Thyrgrim är det dags för den första spelningen på Rockefeller, alltså stora scenen, för min del. Impiety har tagit sig upp ända från Singapore för att mangla thrashkaos, och manglar är verkligen vad de gör! Det är ganska glest i publiken, men ända från ”Christfuckingchrist” tidigt i början till avslutande ”Dominator” är det snabbt och rått hela vägen. Impiety är inte heller min kopp te, men det är fortfarande väldigt gott te. Och goda nyheter är att nytt material gör sig riktigt väl, och smälter in utmärkt med mycket äldre material.
Fleshgod Apocalypse är något helt nytt för mig. Tydligen handlar det om dödsmetall med stora symfoniska inslag. De huvudsakliga sångarna är två, gitarristen som står för de flesta dödsgrowlen och en sopran som står i ett hörn och kör all skönsång. Musiken är lite allt möjligt. Ibland närmar det sig regelrätt döds, ibland blir det en egen blandning av symfoni och dödsriff och dubbelkagge och ibland blir det ganska stereotypt symfoni-metal. Till exempel är ”Requiem In Si Minore” en fin dödsdänga som går hem, men kvällens avslutningslåt är helt på andra sidan spektrumet och är så mjäkig att jag knappt står ut. Framförallt är det fascination av den imponerande sångerskan som håller en kvar. Inför nästa band på samma scen börjar sedan endagsbiljetterna strömma in. Vi snackar Dimmu Borgir, och vi snackar ett besökarantal som långt överträffar allt annat vi ser på Inferno i år. Jag får klättra upp på tredje våningen och slingra mig lite för att ens få en skymt av bandet. Tur är väl det, för på den våningen är dörrarna till en takinnergård öppna och sval luft är nära till hands. När antalet besökare multipliceras sådär för att se ett band som dessutom kör med mycket eld och pyroteknik kan det bli lite svettigt. Smällarna är öronbedövande höga och dessutom många till antalet, och när det inte smäller så brinner det gärna någonstans. Ovanpå det har vi dessutom en ljusshow som är värd att minnas. Scenen med all blå belysning och golvliggande rök får verkligen till det där med en känsla av islandskap. Sångaren Shagrath är där med sitt karaktäristiska vibrerande skrän, och det skär i öronen precis så som det borde göra. Kvällen i ära är dessutom nästan hela Death Cult Armegeddon på tapeten och som huvudband spelar de längre än alla andra bokningar. Det känns faktiskt lite ovant att se en spelning i vanlig konsertlängd efter alla 25-minutersspelningar på Inferno. Dimmu Borgir kör på med sin snälla variant av black metal. Ibland kan det kännas lite väl glättigt, men med all eld, alla explosioner, de häftiga utstyrslarna och den schyssta ljusshowen är det onekligen underhållande.
Innan läggdags är det dags för, som Mystifiers gitarrist utbrister, ”the old school black metal from Brazil”! Jag börjar verkligen känna tröttheten komma krypande, men Mystifier lyckas ändå få mig att vakna till. Som ett flyglarm eller en explosion eller demon från underjorden. Ungefär så kan Mystifier sammanfattas. Det är är växelvis halvfart med grova riff och växelvis hysteriskt trummande med skränande gitarr. Den där demonen som väckte en, ja, det var sångaren. Som dessutom spelar bas och keyboard och sköter alla samplade intron och liknande från en laptop. Lite som om Geddy Lee hade spelat black metal. Gitarristen står för otroligt mycket showande och mellansnack. Vi får höra att han blev varnad om att det var en massa rasister i Norge, vi får höra om Dead och Euronymous och vi får givetvis höra en massa standardpublikfrieri. Mystifier är märkbart överlyckliga över att spela på Inferno, och publiken är snabba med att bekräfta de känslorna. Oftast är gitarristen halvvägs ute vid publiken och spelar, och när det närmar sig sitt slut sträcker han ut sin gitarr så publiken får slå in de sista skränen. Gitarren behåller han givetvis, men sin Black Witchery-tröja får något lyckligt fan gå hem med. Lite extra nöjd är jag när ”The Realm of Antichristus” drar igång och baskaggen bokstavligen smäller så att det kittlar i fötterna, men hela grejen är genomgående underbar. Mystifier står för en av festivalens absoluta toppspelningar!
Recension från Fredag och Lördag finns här: http://www.festivalphoto.net/reviews&review=3527 |
