|
På en något seg telefonlinje så får jag tag på Pepper Keenan, gitarrist i Down. Han sitter för tillfället på sin balkong och njuter av den kommande våren i New Orleans. Då och då avbryts vi av att någon granne går förbi och morsar på honom. Down är gamla i gemet nu, de har trots allt hållit på sedan 1991. Dock har skivorna kommit något sporadiskt. Senaste EP:n Down IV – Part Two släpps i slutet av maj, och därför så får Festivalphoto en kort intervju med Pepper.
Vad kan du berätta om Down IV – Part Two?
- Det är den andra av fyra EP:s. Vi är alla glada, och nöjda med den. Vi har till och med lyssnat på den själva när vi har åkt runt i bilen tillsammans. Det är ju alltid ett bra tecken när man kan rocka till sin egna musik.
Så ni kommer alltså släppa fyra EP:s?
- Ja, precis. Det kommer bli totalt fyra stycken.
Hur kommer det sig att ni valde att dela upp det på fyra?
- Det låste fast oss vid skivbolaget för några år. Att sakta ner lite och ändå vara säker på att få släppa musiken. För som det ser ut idag så tar det för lång tid att låsa in sig i en studio för att göra ett helt album. Vi har en lada som vi jammar i, och kör old school-grejen. När vi är där kan vi få ihop sex låtar på en session. Det håller musiken fräsch, och man behöver inte överarbeta låtarna. Och det är den gamla skolan för mig. Det sättet, som känns mer som att vara på demostadiet igen, är något jag alltid tyckt har varit schysst. Och inte nog med det, du kommer ju ut på vägarna mycket snabbare också. Vilket jag anser vara lite poängen med det här bandet.
Jag kommer ihåg att ni sa liknande saker om er första skiva NOLA. Att det var mycket inriktat på demogrejen. Är det så att ni på något sätt går tillbaka till era rötter nu då?
- Alltså vi spelar ju verkligen in i en lada, under simpla förhållanden. Vi har kört grejen med dyra studios, och det är ju bra på ett sätt. Men Down kräver inte sådant. Jag har hellre mer tid än pengar.
Så du uppskattar det lite mer simpla?
- Ja, faktiskt. Det känns "real". Vi har känt varandra så länge nu och är på samma nivå. Då är det bara att köra.
Ni släppte Part I 2012, och nu Part II 2014. Har ni någon typ av deadline för kommande EP:s?
- Att Down skulle ha ett schema skulle vara att fråga om för mycket. Men jag tror vi har något bra som håller på att hända nu och vi preppar för den tredje EP:n. Det kommer vara en del intressanta instrument med på den. Vi ska ut på vägarna snart, men jag tror vi kommer vara tillbaka i studion tills nästa höst.
Vad skulle du säga är annorlunda på denna EP:n?
- Den största skillnaden är ju att Kirk inte är kvar i bandet längre. Ibland tror jag att sådana saker kan vara en välsignelse. Jag har spelat gitarr ihop med honom i 20 år, och han kände att han ville fokusera på Crowbar. Jag vill inte använda ordet trött, men jag såg på honom att han inte riktigt var med längre. Sedan var Bobby hungrig som fan på att hänga på istället. Och det nya blodet innebar att vi blev mer entusiastiska. Vi är nästan förvånade själva över hur kul vi tycker det är att skriva låtarna. Vi klarade av rätt utmanande grejer.
Vilken typ av utmaningar?
- Alltså sådana som visar hur mycket badass vi är. De här låtarna är riktigt skruvade! Jag skulle digga bandet om jag inte var i det, om man säger så.
Men Bobby har varit med er nu sedan förra sommaren?
- Ja, precis. Men han var gitarrtekniker i 10 år för oss innan dess. Han är verkligen en seriös gitarrist. Han är från Austin, Texas, och har spelat i Honky. I det bandet finns även basisten från Butthole Surfers, Jeff Pinkus. Bobby har ett väldigt aggressivt gitarrspelande som jag var väldigt glad att ha bredvid mig.
Förändrade det ditt sätt att spela på något vis?
- Nej, inte hur jag spelar. Men tack vare att jag hade honom bredvid mig så tillät jag mig själv att vara mer aggressiv än innan. Så tillsammans med honom så blev mitt gitarrspel liknande det som var på vår första skiva.
I pressutskicket så stod det att du använt en mandolin på EP:n. Är det sant?
- Ja, faktiskt. Det är min dotters gitarr, som jag kallar "The Lullaby Machine". Jag skriver låtar åt min dotter på den. Men det bara hände så att jag plockade upp den och jammade loss lite, och det spelades in. Och den kommer förmodligen användas även på nästa skiva.
Vad tror du att era fans kommer säga om skivan?
- Att det låter bra, att det låter som Down. Vi är så nöjda med den, och hoppas att de kommer känna detsamma. Jag vill alltid vara rak och ärlig när det kommer till musik, och jag tror de kommer känna det.
I en tidigare intervju så sa ni att Black Sabbath har återigen blivit en stor influens för er. Visst, att de alltid funnits där, men att det blev tydligare på den här plattan?
- Alltså om det inte var för Sabbath så skulle vi inte sitta och snacka just nu. Men om vi tar den här skivan, lyssna på fjårde låten Conjure, så är den rätt doomig. Den låten låter som något som borde varit med på Sabbaths senaste skiva. Och eftersom de inte gjorde det, så kände vi att vi var tvungna att göra det. Man måste förstå att man inte kan kontrollera låtarna, eller vilken riktning de kommer ta.
Kommer du ihåg hur du kom på det riffet?
- Det är faktiskt ett Patt-riff! Han skrev det med basen. Och jag utbrast "vafan är det där", när han spelade det. Så vi arrangerade om det och lade det som vers. Lade till lite andra saker, och så fort gitarrerna kom på plats så lät det som en tvättäkta Sabbath-låt.
Vad kan du berätta om skivomslaget?
- Den är faktiskt en del av en serie. När alla fyra skivorna är klara så kan man lägga dem tillsammans så man får helhetsbilden. Så om du lägger den här skivan bredvid den första så ser du att de hör ihop.
Kommer ni till Europa snart och spelar?
- Det hoppas jag verkligen! Jag tror vi drar iväg i juli någon gång. Och det är bäst att Sverige är inbokat, för jag hade skitkul sist jag var där. Jag har alltid varit ett fan av Sverige, folket och kulturen. Och ni har sjukt många bra band som kommer därifrån. Ghost, Witchcraft, Graveyard med flera. Vi hängde faktiskt med killarna i Graveyard när vi spelade i Australien, och de var riktigt schyssta.
|
