|
Det amerikanska bandet Black Stone Cherry har spelat ihop sedan 2001. Efter tre fullängdare är det nu dags att släppa ett nytt album. Festivalphoto fick chansen att prata med gitarristen Ben Wells och trummisen John Fred Young när de var på Sverigebesök. Dels för att promota nya skivan Magic Mountain och för att spela på Bandit Awards.
Ser ni fram emot att spela imorgon?
- Ja absolut! Vi har spelat i Sverige 9-10 gånger förut. Det har varit lite klubbgig och festivaler, säger John Fred.
Över till Magic Mountain, kan ni beskriva den?
- Den är tung, psykedelisk, och rå. Med det menar jag oproducerad, att den inte alls polerad. Den är sydstat, bluesig, country. Det är verkligen vi, och det är ett album som vi sett fram emot att göra väldigt länge, säger Ben.
Hur kommer det sig att ni gjorde den så opolerad denna gång?
- Vi jobbade med en kille som heter Joe Barresi, som gjorde det senaste albumet med Soundgarden. Han har även jobbat med Trent Reznor (Nine Inch Nails), Queens of the Stone Age och Melvins. Så han hade verkligen arbetat med många bra band. Sedan kom det sig så att han kontaktade oss förra sommaren, när vi fortfarande var ute på turné. Just då hade vi inte ens börjat tänka på vem som skulle hjälpa till och göra nästa skiva, säger John Fred.
- Han lät oss vara oss. Och för första gången i vår karriär så lät vi som vi ville. Med våra andra album så har bolaget försökt att trycka oss i vissa riktningar. Vi är definitivt annorlunda mot andra band. Visst, vi har tyngdpunkten i rocken, men vi använder andra influenser än andra band. Och i USA så finns ett visst format för rock som spelas på radion. Medan i Skandinavien och norra Europa så är det mer om liveshower. Så därför har det känts som bolagen har försökt att få in oss i rockradiofacket. Men eftersom vi haft ett annat bolag denna gång så blev det något helt annorlunda. Vi fick jobba ifred, och vi fick jobba med folk som visste att vi skulle producera något nytt och unikt, fortsätter John Fred.
Men när du pratar om att ni har andra influenser, hur menar du då?
- Ja, vi målar mycket och sådär. Nej, jag skojar bara. Men jag tror att våra musikaliska rötter går väldigt djupt i blues, gospel och country. Men samtidigt så har vi de typiska rockinfluenserna av Led Zeppelin, Black Sabbath med flera. Att vara från södern är stort för oss också för att Lynyrd Skynyrd är därifrån. Vi har liksom turnerat med dem runt om i staterna, varit på kryssningar till Karibien. De älskar verkligen vårt band, och ser oss som fanbärarna för den nya söderrocken. Jag tror inte Skynyrd hade bestämt sig för att spela southern rock, men sedan blev de ändå de största inom den genren. Och när det kommer till oss så är det svårt att vara från södra staterna och inte ha den kulturen. Inte det att man måste ha sydstatsflaggan och cowboyhatten, utan mentaliteten., säger John Fred.
Så varför valde ni Magic Mountain som namn på skivan?
- Vi hade titeln färdig för en låt först. Och kort efter vi skrivit låten så visste vi att det var vad vi ville kalla albumet. Vi tyckte det lät häftigt och unikt. Det hade en skön känsla. Det passade med hela processen helt enkelt. Vi hade verkligen roligt, och det blev lite som magi när vi jobbade med skivan. Låtarna hade inte kunnat komma ut på ett bättre vis, säger Ben.
Och jag antar att Joe Baressi hjälpte till mycket i den processen?
- Ja, alltså han utmanade verkligen oss. Även om vi tyckte en del lät bra så försökte han få oss att göra den ännu bättre. Han uppmuntrade oss att utöka vissa låtar med solon, och att prova olika sound, säger Ben.
Hur jobbade ni med skivan denna gång?
- När det kom till att skriva låtarna så började vi med det redan förra året i typ januari, februari. Just då var vi inte på turné så vi hade lite tid att spendera på att börja bygga skivan. Sedan i juni så gav vi oss ut på vägarna igen, och då skrev vi faktiskt väldigt mycket, säger John Fred.
- Just det. Sedan gick vi in i studion i september och var där till slutet av oktober, säger Ben.
Brukar ni skriva mycket när ni är ute och turnerar?
- Vanligtvis inte. Eftersom vi oftast är fokuserade på annat, eller helt enkelt är för lata. Men den här gången så kom mer idéer till oss. Några på skivan är faktiskt skrivna i baksätet på turnébussen, säger Ben.
Hur skulle ni säga att ni har utvecklats sedan Between the Devil and the Deep Blue Sea?
- Vi har gått tillbaka till att vara ”riktiga” musiker, om det låter någorlunda vettigt. Vi är mer komfortabla, säger John Fred.
- Jo, vi har definitivt mer självförtroende som band. Vi är mer klara med vad vi är här för att göra. Vi jagar inga omöjliga mål. Vi försöker inte följa några trender, säger Ben.
Hade ni sådana mål uppsatta för er innan?
- På något sätt ja. Men vi lärde oss fortfarande. Vi var nog naiva när det kom till vissa delar av den här industrin. Man tänkte att om man bara hamnade på en viss radiostation så kommer man slå. Men så är det inte. Vi uppskattar erfarenhet mer nu, än att man ska ligga som nummer ett på listorna, säger Ben.
- Och hur stolta vi än är över vårt album, så kommer liveshowerna alltid vara försäljningsargumentet för vårt band, säger John Fred.
Hur skulle ni beskriva era liveshower?
- Ren energi! Spontant, allting känns väldigt live. Det finns en setlist, men den är inte på något sätt planerad. Det känns som inget är hugget i sten, säger Ben.
Ja, men ni gjorde ett lite nytt upplägg för ett tag sedan med era fans. Ni lät dem bestämma er spellista samt ha en frågestund med bandet. Hur kom det sig att ni gjorde det?
- Vi gjorde fyra spelningar i England på lite mindre ställen. Och eftersom vi gjorde det så ville vi lägga till något extra. Grejen med frågestunden är något vi aldrig gjort förut och vi tyckte det var en schysst idé. Man kunde interagera med publiken på ett nytt sätt. Så vi stannade showen vid fyra tillfällen och tog emot frågor som de hade, säger Ben.
Hur gick det med spellistan? Var ni nöjda?
- Ja, absolut! Vi spelade många låtar som vi inte spelat på ett tag, så det var kul. Så vi repade ju in många av de låtarna och de finns med i våra nuvarande spellistor. Det kan vi ju tacka fansen för, säger Ben.
Det verkar gå väldigt bra för er i England. Varför tror ni det är så?
- Alltså vi har blivit frågade den frågan innan, men vi har aldrig vetat vad vi ska svara. För vi har inte haft en aning. Så istället så frågade vi folk i England. Och vad de har sagt så har det att göra med att vi är uppriktiga och ödmjuka. Vi sätter oss inte över någon annan. Vi kommer inte dit och försöker vara typ Zeppelin eller Skynyrd. Och jag tror de uppskattar det. De gillar att vi är jordnära och att vi gör shower som den vi pratade om innan, säger Ben.
Vi får hoppas att svenskarna förstår er storhet snart också då!
- Fast jag tror många har fattat det här också. Första gången vi spelade här var 2007. Vi var på scen, spelade typ tredje låten och upp kastas en Skynyrd-skiva. Det var rätt coolt! Vi tyckte det var riktigt kul, säger John Fred.
Ni har verkligen turnerat en massa, så då måste det finnas en hel del minnen. Kan ni berätta om något som verkligen har fastnat i ert minne?
- Det som jag minns bäst är förmodligen när vår turnébuss fastnat i leran. Det var vår sista spelning på en turné i England. Klockan var typ 05.30 och vår manager var tvungen att stjäla en bulldozer, för att på något sätt dra bussen ur leran, berättar John Fred.
- Vi var typ två timmar från flygplatsen och vårt plan skulle avgå tidigare än så. Det var verkligen en mardröm! Som tur var hittade vår manager bulldozern med nycklarna i. Sedan hittade han även någon typ av kedja som han kunde haka i bussen. Vi kom med planet till USA, men när vi landade i New York så var vårt anslutningsflyg inställt så vi var tvungna att köra till Kentucky. Det var inte vår turdag direkt, säger Ben.
|
