  
Mustasch är som pånyttfödda!
Det iskalla klassiska stycket från filmen Jaws ljöd ut ur högtalarna medans Mustasch gjorde sig redo för att entra scenen på KB. Redan i inledningen till öppningslåten Feared And Hated från nya skivan så kändes det som om något kopplar och greppar tag mellan publiken och bandet på ett sätt vi inte är vana vid på en Mustasch spelning. Den typiska ”vi mot dem” känslan var som bortblåst och istället fick vi ett tillmötesgående och avskalat Mustasch. Det kändes som om Mustasch var mer närvarande och stadigare än någonsin tidigare.
Med den färska plattan Thank You For The Demon i ryggen så har Mustasch fått en nytändning. Trummisen Jejo Perkovic har växt in i bandet och satt sin prägel i soundet och hjälpt till att utveckla bandet framåt. Hans rullande trumspel ligger tydligt i ljudbilden och det är kul att se hans teknik bakom det låga trumsetet. Ljudet var riktigt bra denna kväll och med en påkostad ljusrigg så hade Mustasch alla förutsättningar för en lyckad kväll. Förutom ett friskt band! Ralf var magsjuk och det var risk för att spelningen skulle ställas in bara några timmar innan, men Ralf ställde sig upp och gav publiken vad de förtjänade.
Trots hans illamående så lyckades han dölja det på bästa vis. Ralf var nykter och närvarande och gjorde allt rätt denna gång. Inga galna utsvängningar eller snack om sprit och brudar. Han höll sig till det han var bra på. Att spela musik och underhålla sina fans. Han var som en helt ny människa. Kanske har det att göra med hans peruk (som var stor humor) och att han rakat av sig sin mustasch.
Gitarristen David hade med genomgått en förvandling och klippt håret kort och tagit över Ralfs mustasch för att kunna göra bandnamnet rättvisa.
De nya låtarna är giftiga och mörka. Både Feared And Hated och Borderline är medryckande och proffsigt uppbyggda. Borderline känns manlig och fyllig och det är kul att se hur samspelta de har blivit igen. Den musikaliska inriktningen de tagit med senaste albumet är i helt rätt inriktning. Mustasch är tyngre, större och smutsigare. The Mauler har Candlemass-influenser och är riktigt tunggungande i lågt tempo och får publiken att skjuta ut hakan och känna sig starka.
Jejo ger nytt liv i gamla alster som Homophobic/Alcoholic och Down In Black och de tidigare låtarna har fått ett helt nytt sound som ligger helt rätt i tiden.
Det var kul att se Ralf göra några nummer utan gitarr och det känns väldigt ovant att se. Hans dans till I Hate To Dance var hysteriskt rolig och Ralf visar att han kan vara en skön lirare även som nykter och magsjuk.
Mustasch har tagit ett gigantiskt kliv i rätt riktning både musikaliskt och attitydmässigt. De är mognare och tightare. Ralf slarvade inte och var ren I mun. Stam får kliva ut i mitten på scenen och ta Ralfs plats och det känns som om de har öppnat upp sig.
Mustasch får gärna fortsätta följa den stig de kommit in på nu och inte avvika från den ett uns. För så här bra har mustasch inte varit på flera år.
Speltid: 80min
FEARED AND HATED
BORDERLINE
HOMOPHOBIC/ALCOHOLIC
I HUNT ALONE
BLACK CITY
DOWN IN BLACK
MINE
SPEED METAL
DEEP IN THE WOODS
THE MAULER
DOUBLE NATURE
HERESEY BLASPHEMY
BRING ME EVERYONE
I HATE TO DANCE
----------------------------
6:36
THANK YOU FOR THE DEMON
|
